Denna vecka har det varit helt sjukt mycket att göra.

Söndagen var ganska lugn med utvecklingssamtal för William och sen var båda pojkarna iväg på kalas till Williams kompis Elias. Det var ganska dåligt väder men vid 16.30 när jag och Pia skulle rida ut blev det jättefint och solen strålade. Så det var en skön avslutning på en bitvis mycket jobbig helg.

På måndagen skulle jag rida lektion efter jobbet och trodde jag skulle hinna med god marginal till 18 men det blev lite stressigt då jag inte kunde gå när jag trodde för det var så mycket på jobbet just då. Felizity skötte sig bra iallafall, var nog i december eller något vi red dressyrlektion sist.

Sen på tisdagen var det jobb och utbildning med jobbet på kvällen så jag var väl hemma vid 21.30 någonting. Onsdagen var helt sjuk då vi hade bodytyping på jobbet då djurägare fick komma och få sin hund eller katt genomgången med tanke på vikt/hull, koll i mun och på tänder. Det kom tydligen 125 st och vi var 3 st som höll på med det med eller mindre heltid hela dagen. Skulle egentligen var en tjej som kom från ett foderföretag men både jag och Anna fick köra annars hade hon inte varit klar ännu tror jag. Men det var kul och folk var positiva och glada även om dem kunde få vänta en stund när det var som värst.

Torsdagen trodde jag skulle bli lugnare men jag kom inte därifrån förrän vid 22 då vi fick operera sent på kvällen och sen har kvar hunden för observation innan vi vågade låte den åka hem. Så i imorse var jag ganska mör men det var bara på det igen och dagen var fullbokat idag med och kunde sluta bara 30 min sent då jag skulle på utvecklings samtal på dagis angående Gustav.

Avslutade fredag kvällen med ett dressyrpass på ridbanan med Felizity som jag trodde skulle sköta sig exemplariskt då jag inte orkade ställa sådana krav på henne då jag var lite mör. Men hon tyckte annat så klart. Så från att gått från världens lugnaste under framridningen blev helt plötsligt stel som en pinne och var inte kontaktbar. Kan säga att vi var ganska svettiga båda två när vi klara utan att avslöja för mycket...

Barnen verkade vara A-barn precis som jag trodde. William var med på sitt samtal och fick prata och berätta. Hade mycket lätt för matte, surprise, kunde läsa bra. Behövde träna på att skriva läsligt. Jobbigt att var vänsterhänt. Lite för lik sin mamma ibland. Och Gustav var glad, social, lite blyg ibland, åt bra, hade många kompisar och väldigt lika sin
pappa kände jag. Undrar vem Anton skulle blivit lik? Kanske en blandning av oss alla 4.

Jag var hos kuratorn i torsdags och det är alltid skönt att få prata av sig lite. Och sen säger hon mycket kloka saker också. Ska dit om 3 veckor igen och då bestämde vi att M ska med så vi får höra hur han känner det. Senare på eftermiddagen samma dag fick jag träffa en helt nyfödd bebis, en liten pojke som skulle vara jämngammal med Anton om han hade fötts som han skulle och jag och hans mamma hade bestämt innan att vi skulle fika och gå på stan med våra barn. Det var lite känslosamt att träffa honom. Jag grät och klappade på honom. Så söt, alldeles mörkt och långt hår och goa kinder. Fast inte lik någon av mina barn och det var skönt. Hade varit ännu jobbigare om han påmint om någon av dem. Fast det var skönt att se honom och se att det inte var så farligt som jag trodde eller var rädd för.

Ikväll har jag gjort klart Antons minnestavla som vi ska ha i sovrummet på vägen. Har framkallat lite bilder och förstorat dem lite. Sen är det hand och fotavtrycken, annonsen från tidningen. och lite annat. Ska försöka fota den och lägga in om det blir bra bild   

Coola grabbar i turkiet. tryck på den så blir den lite större





                    

Jag hade telefontid måndagen den 30/4 med överläkare från spec mödravården. Hon ringde ganska bra i tid, men verkde inte ha läst igenom min journal eller provsvaren innan och det känns lite oproffsigt tycker jag. Jag hade tagit massa prover, först i Visby som verkade ha kommit bort och fick då ta om dem på Ks och det var de hon skulle svara ut. Alla hon kunde se i journalen såg bra ut, men det saknades fortfarande en så jag blir tvungen att åka ner till blodcentralen på lasarettet igen för att ta ett nytt rör. Tur man inte är stickrädd. Fundrerade på att låta någon på jobbet ta det men det är väl bäst att låta de sköta hanteringen med posten så den kanske kommer fram.

Moderkakan skulle hon också lämna svar på och sa att det var någon propp som man kunde se i den, men visste inte vad det betydde utan skulle kolla med en forskande läkare och återkomma. När nu det blir....

Så jag får försöka komma iväg och ta provet så det kommer iväg och sen hoppas hon hör av sig innan sommaren. Annars får jag väl ringa och påminna de. Vore skönt att få alla svar så man inte har något som man undrar över hela tiden.

Jag har kommit på mig själv att tänka att jag skulle vilja uppleva dagen han dog på igen. Det känns ju helt absurbt för det var den värsta dagen i mitt liv, men det var också den dagen jag för första gången fick hålla honom och krama och pussa på honom. Livet kan vara konstigt ibland.

Idag var det då dags för Anton att komma till Kyllaj.

Pappa och Carina kom igår kväll och idag var det dags. M åkte tidigare för att låna och hämta en båt från hans jobb. Han hade förvarnat om att det var en gummibåt och jag och Carina såg framför oss en sådan liten som man har brevid en lite större och räddar sig i om det är sjönöd eller något. Så liten var den dock inte.

Vi var förbi Linds på vägen och köpte blommor, vi i familjen hade varsin vit ros. Pappa och Carina någon annan vit blomma, jag är inte så bra på namn. Mamma var förbi en blomsteraffär i innerstan då dem hade ringt igår och sagt att vi hade ett blombukett som väntade på oss där.

Jag satt med urnan bak mellan barnen i pappa och Carinas bil och det gick bra, dock lite trångt. Man är väldigt rädd att tappa eller stöta till den fastän den är bra paketerad i en kartong. Vi åkte direkt till Kyllaj där M och Kent väntade. Mamma kom lite senare.

Diskuterade lite med barnen om dem ville följa med och så. Trodde att William kanske skulle stanna på land och Gustav följa med men det blev tvärtom. Carina och Gustav stannade kvar och spanade från land istället. Så det var jag, mamma, pappa, Kent, William och M som åkte ut. Vi hade bestämt att åka ut till ett grönt märke en bit ut då vi senare skulle veta vart han var. Började gråta när vi satte oss i båten. Innan hade jag kunnat tänka andra tankar och pratat med barnen. Kan säga att det var väldigt bra att William följde med då det annars hade blivit mycket tystare och tryckt stämning i båten. Han tyckte vi kunde slänga i honom, som han sa, bara någonstans men vi gjorde inte som han sa som tur var. Det var mycket fint väder, varmt och bara lite blåsigt. Kunde inte fått en finare dag.

Vi åkte sakta ut och sen stannade motorn när vi var framme och drev mot märket. Jag tyckte M skulle lägga i den i vattnet men han satt i mitten där han hade ratten så det fick bli jag som gjorde det. Gick faktiskt bra även om det var jobbigt och jag grät men det är ändå värre innan när man tänker på hur det kommer bli. I själva ögonblicket är man så inne i det och det är så absurbt så man fattar inte riktigt vad man gör och vad som sker. Sen skulle vi lägga i alla blommorna och det var lite svårare då dem blåste tillbaka mot båten och vi fick slänga ut dem längre. Blombuketten som kommit var från min moster Eivor, Christer, Rebecca och hennes kille Christoffer så dem blommorna fick också följa med ut i vattnet.

Dem på land tyckte det tog lång tid men det hela tog nog bara 30 min. Vi gick sedan upp till huset på Kyllaj och upp på balkongen där vi kunde se platsen där vi varit och det kändes jätteskönt att veta vart han är.
Vi åkte till Sjökrogen och åt lunch och det var en trevlig avslutning på en hemsk upplevelse.

Just nu känns allt hemskt. Pappa och Carina hade kanske varit här och hälsat på för att träffa en nyfödd Anton och inte för att vara med på urnnedsättningen om allt gått som det skulle. Vi såg på gamla filmer från när Gustav var liten och jag hade bara lust att ta ut honom från Tv och ha honom i min famn. Jag saknar så hemskt att inte ha ett levande baran i min famn som jag skulle haft nu.

Här går dagarna i ett. Jag har börjat jobba och har varit väldigt trött på kvällarna när jag kommit hem och bara suttit i soffan och försökt komma ifatt. M jobbar ju hemma på Gotland och det är väldigt skönt då han får sköta det mesta i hushållet. Jag försöker dock när jag känner att jag orkar och kör snabbt igenom allt som behövs göras.

Imorgon kommer pappa och Carina. På lördag ska vi, vad säger man, föra urnan till Kyllaj och sjösätta den. Har haft lite båtbekymmer men M ska låna en båt på jobbet och sen ha sin pappas båt på släp eller något, förstod inte. Men han var orolig att det skulle se konstigt ut. Tycker inte det är det värsta med den turen, att det kommer se konstigt ut! Tycker mer att det kommer kännas tomt.

Antonkortet är med mig på jobbet iallafall, han ligger tryggt i fickan och jag känner efter väldigt ofta att han är där och hjälper mig om det är mycket och jag inte kan ha den koll som jag brukar ha på jobbet.

Annars händer inte så mycket eller allt går i ett. Mycket med barnen och skolan och dagis och fritids. Försöker hinna rida lite så jag får lite tid att tänka och slappna av på. Inte alltid avslappnat att rida Felizity dock.

Vi har renoverat Gustavs rum, eller M har gjort det och idag fick han flytta in. Blev jättefint och dilldullarn, som M kallar honom verkar nöjd. Tette som William kallas får vänta lite med sitt rum, han vill ha lila tapeter och eftersom hans rum är målat i lila får han ha kvar det ett tag till.

Ibland kommer det över mig hur hemskt det är det vi har varit med om. Man tänker och vet ju om det hela tiden men ibland förstår man det på riktigt så att säga och då är det bara svart eller det går inte att beskriva.

Jag har inte drömt om Anton någongång och jag skulle så gärna vilja göra det, gärna en dröm som han lever i och mår bra och man är glad. Hoppas bara inte man vaknar och tror det är på riktigt....

I torsdags var begravningen för Tina, svärmor, mamma och farmor. Den var fin, borglig. På samma ställe som vi hade begravningen för Anton så det var lite jobbigt. Det var mycket sång och han som sjöng gjorde det jättefint och många bra låtar med fina texter. Jag grät och grät, kanske inte lika hysteriskt som på Antons men man blir helt slut hursom.

Efter åkte vi och hämtade askan. Det gick bättre än vad jag trodde. Men känns helt absurpt att ha "honom" hemma. Jag visade barnen den idag. Askan ligger i en behållare som man kan lägga i havet och sen löses den upp. Jag visade den och William lägger huvudet lite snett och ler mycket sött och jag säger vad är det. Han är så söt, säger han. Vet inte riktigt vad han menade men han tyckte tydligen Anton var söt. Tror han sa så för att göra mig glad eller nöjd.

Nu när jag börjat jobba är jag väldigt trött på kvällarna. Tror också att min förkylning gör lite till tröttheten. Men idag orkade jag iallafall rida en sväng. Red på Flisan med Felizity som handhäst. Gick inte lika smidigt idag då Felizity slet sig loss, men hon stannade och jag fick tag på henne direkt. Men hann bli lite rädd då vi precis gått förbi hingsten vid ridhuset och trodde att hon skulle springa direkt till honom. Fast föl är ju ganska söta.

Har varit väldigt känslig och gråtmild senaste dagarna. Tror det beror på att han skulle fötts precis nu. Tänker varje dag, tänk om det här skulle bli hans födelsedag. En lördag som sina bröder, eller 29:de som både jag, William, min syster och hennes son men andra månader. Eller Valborgsmässoafton eftersom William är född på pingsafton och Gustav på påskafton. Mycket tankar och funderingar. Så jag gråter mycket men det är ganska skönt också. Fast jag trodde att jag var på väg att kunna funka lite bättre men tydligen inte.

Jag har iallafall bokat tågresa så att jag kan åka och hälsa på min söta guddotter/brorsdotter Ella när hon fyller år. Hon börjar redan bli stora tjejen som lärt sig gå redan innan hon blivit 11 månader.
Lägger in en gammal bild som jag har som bakgrundsbild på ena datorn. Tycker han är lik William på denna eller som William såg ut när han var liten.

Jag hade bestämt att köra hästarna med Peter, en veterinär på jobbet. Vi var lite oroliga över vädret men gav oss ut på en kortare tur då Toftafältet var stängt för övning. Sen blev det inte så kort tur som jag hade tänkt. Och inte på speciellt breda och välbesökta vägar som man bör. Jag red och Peter körde Flisan. Så för mig och Felizity var det lugnt men det såg lite vanskligt ut för dem andra ibland. Mycket lera och mycket regn och 2 mycket långa timmar senare var vi hemma helskinnade, men dyngsura. Nästa gång ska det vara sol, Toftafältet och Anna får följa med tänkte vi. 

Gustav har varit hemma lite längre idag än William som har haft basket på fritids. Vi pratade om Anton. Han hade kortet och "passade" honom lite. Dem spelade dataspel och så. Och sen sa han att han skulle skaffa en jättelång stege och hämta hem Anton så han kunde vara med oss. Vad jag önskar att det kunde vara så. Han trodde även farmor hade fått nya bra ben som hon inte hade ont i. Sen sa han att han iallafall skulle få träffa och leka med Anton när han också kom upp till himlen. Tur man har barn så man kan prata med om det helt naturligt. 

Den här texten fick jag av en annan ängelmamma under ett annat inlägg och den är så fin och så bra och stämmer perfekt. Jag gråter varje gång jag läser den och ska printa ut den och ha den på våran minnestavla över Anton som ska sitta i vårat sovrum. 


Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta,
för alltid fullt av sår

Imorgon är det begravningscermoni för farmor Tina och sen ska vi få hämta Antons aska.... vill inte men vill ändå ha det gjort och "få hem" honom.

Igår kändes del väldigt tomt här hemma. Barnen var på dagis och skola och M har ju börjat jobba. Och så kom tankarna på att antingen hade Anton legat i magen och sparkat och gjort sig tillkänna eller så hade han rent av redan varit född. Jag tänker inte om han hade klarat sig när han föddes så liten och med alla odds emot sig, utan tänk om han inte hade haft en så dålig moderkaka vad hade vi gjort nu! Gosat och pussats kanske.

Jag hade inte jobbat och kanske gått och väntat och varit trött på att vara tjock och gravid. Var glada alla ni som är tjocka även om det känns jobbigt i slutet, det är bra att vara tjock för då har bebisen växt ordentligt därinne.

Vi har fått tillståndet som säger att vi får sprida hans aska. Kanske ska ringa begravningsbyrån och fråga om vi kan hämta askan, om det är klart. Har bestämt att ha askan hemma tills det är dags så det inte blir så stor grej att åka och hämta den och sen direkt åka till Kyllaj och göra det utan ha honom hemma den tiden tills det är dags. Pappa och Carina kommer ner och vill vara med så vi planerar att göra det lördagen den 5/5. Enligt deras uträkning var han beräknad till den 6/5 men enligt oss 28 april så redan vi dem första mätningarna var han antagligen mindre än vad han skulle vara.

Idag har jag varit med William i skolan och då känns det inte så ensamt. Men man blir trött att sitta i skolbänken igen även  om dem bara går till 12.40. Jag var med Gustav på dagis i fredags och då var jag helt slut. Väldigt hög ljudnivå även om dem lyssnar när man säger till dem. Roligt att hjälpa till med matten som dem räknade idag även om jag inte är så pedagogisk och inte förstår varför dem inte räknar i huvudet bara. Men lite hjälp var jag nog.

Tänkte börja med att svara på frågan som jag ofta får och tycker är mycket svårt att svara på. Hur mår ni?

Så jag börjar med M, lika hemlig som vanligt.
Frågade honom för ett par veckor sedan hur jag skulle svara när jag fick frågan hur han mår och då svarade han Skapligt, jag mår skapligt. Men efter det har ju hans mamma gått bort och han har legat sjuk i feber ett par dagar och efter det fått ont i ryggen så just nu tycker han mest att det är mycket synd om honom och det är det. Han tycker att ska aldrig eländet ta slut utan komma nya saker hela tiden. Annars är det svårt att veta hur han mår, han är inte så öppen och pratsjuk som sin fru men kan ibland ge lite synpukter utan att man behöver fråga något.

William mår bra tycker jag. Lättare att vara barn märker jag. De frågar och tänker på svaret och leker sen vidare. Han sa häromdagen, du pratar bara om Anton hela tiden och gillar han mest ungefär menade han. Jag tog inte illa upp utan blev nästan glad för då vet jag att han inte blir bortglömd och är en naturlig del av våran familj. Och sen är William lite dramaqueen och menar inte alltid vad han säger, konstig egenskap som han måste fått från pappa sin.
Han sa neeej när jag berättade att farmor var dålig och nog skulle åka upp till Anton i himlen med. Vi har pratat om att Anton ska kremeras och det tyckte han var mycket obehagligt och jag håller med honom men det är "bäst" av de 3 "alternativ" som finns enligt mig. Han kan inte vara kvar där han varit efter att han dött och jag vill inte att han ska ligga själv i en kista och "tyna bort". Min kurator hade en bra ide om att säga att eftersom Anton var så liten gick det snabbare för honom att bli "kremerad" än en vuxen så han behövde inte göra det utan blev till askan av sig själv så att säga och det tycker jag var en mycket bra förklaring.

Gustav då da. Han är charmgossen nummer ett och tror han kan le sig till alla saker. Han har varit lite mer mottaglig för att fortsätta prata om Anton än vad William varit. När William blev storebror första gången fanns det ju en bebis att se på och byta blöja på och höra skrika. Den här gången finns det inte någon och det tycker han inte är lika lätt, att vara storebror till någon som man inte ser. Men Gustav vet ju inte hur det ska vara och accepterar detta bättre. Lättare att prata med honom om Anton utan att han tycker jag är fjantig. Han hittar på och säger saker som Anton skulle gjort eller tänkt eller gör i himlen.

Jag då. Det är svårast att förklara. Har idag varit på föreläsning med Emma Jangestig, arbogamamman som förlorade båda sin små barn och höll på att bli dödad själv. Mycket bra var det och mamma tyckte att vi var mycket lika till sättet. Och i slutet sa hon att hon sörjer/bearbetar genom munnen. Det är hennes sätt att gråta och det stämmer mycket bra på mig med. Jag gråter också såklart men kanske inte när jag pratar om Anton med andra utan när jag sitter för mig själv och det går upp för mig att jag inte fick lära känna honom mer.

Vi var ju uppe i Stockholm första helgen i april och skulle få obduktions svaret men det hade dem inte. Alla tyckte det var hemskt att vi åkte upp för detta men jag tyckte inte att det var så farligt. Vi hälsade på och träffade massa med kompisar och släktingar som jag/vi skulle träffat om jag hade varit kvar Stockholm hela våren som jag trodde. Sen var det skönt att komma till neonatal avdelningen igen och träffa läkaren som var med under hans vecka och när han dog. Sprang tom på en av Antons läkare som på fredagen innan han dog berättade att det inte såg bra ut och henne hade vi inte träffat efter det, vi lyckades träffas på lek och bus I Upplands Väsby.Det är inte bara Gotland som är litet! Skulle även få svar på blodprov som hade blivit tagna på Gotland 1 vecka innan men de hade tappats bort eller något så jag fick ta nya. Tur man har bra blodkärl och inte är stickrädd.

Men i måndags hade vi fortfarande inte fått svaret så jag ringde. Trodde inte hon skulle svara och var beredd att lämna ett meddelande men hon svarade på första signalen. Blev lite ställd men hon kom ihåg mig/oss direkt och såg att det kommit och började läsa. Hon blev helt tyst så jag förstod att det var mycket att läsa och sa att hon kunde läsa i lugn och ro och sen återkomma. Tror det tog ca 45 min innan hon ringde upp men det kändes som en hel evighet. Innan sa hon att det var ett långt svar och då började vi undra vad det betydde. Men vi kom fram till att alla svar är såklart långa vare sig det är något fel eller bara en genomgång vad dem sett.

Det hon berättade var att de inte hittat något nytt fel på honom så att säga. Allt var mindre än vad det skulle vara, bara huvudet och hjärnan som var normalstora för den vecka han föddes i. Även moderkakan läste hon upp svaret på lite snabbt då det inte är hon utan en gynekolog som ska tyda och ringa upp mig om den. Inte heller där var det något konstig. Ett virus som alla har redan som småbarn hittade dem i moderkakan och i en cell hos Anton men det är inte därför det hände, men de måste ändå poängtera och förklara vad som hittats.

Bad att få hem papprena på båda obduktionen och moderkakan och fick dem i onsdags. Snabbt slet jag upp kuvertet och läste utan att tänka på att det kunde var jobbigt eller så. Men det var det ju såklart. Även om jag läst provsvar med hemska diagnoser och svar var detta svart på vitt vad dem gjort med hans lilla kropp även om det inte synts när vi sett honom här på Gotland. Satt på toaletten och grät en bra stund.

Så som jag förstår var det bara ren och skär otur att det blev som det blev och att jag inte gjort något fel, bytt kattlåda eller ätit något farligt, utan det var bara en dålig moderkaka som inte gav honom tillräckligt med näring för att växa och blir stor för att kunna överleva. Kommer dock få tydligare svar 30/4 när gynekologen ringer om moderkakan och blodproven. De visar om jag har en förhöjd risk att få proppar och att det kan ställt till det eller kommer göra om jag blir gravid igen. Ska dock äta trombyl i förebyggande syfte om vi planerar att bli gravida igen och det är väl en bra att vara förebyggande även om inget visar eller tyder på det.

Jag har ett kort på Anton som vi fick från Neo som är inplastat. Det har jag med mig överallt. Han ligger oftast i bakfickan när vi är iväg eller jag rör mig mycket. Ibland kollar han på när mamma duschar eller ser på Tv med mig/oss. Brukar inte be M "passa honom" men ibland är han kvar inne när jag går ut till stallet för det hade han ju gjort om han varit här, inte hade han följt med ut dit till dem.
Fast han är med mig när jag rider för det är ju härligt att galoppera tänker jag. Han var ju med i magen också och vet hur det känns. Vet inte om folk tycker man är knäpp men det är mitt sätt att alltid ha med mig honom fysiskt iställer för bara psykiskt. Jag hoppas väl att jag någongång ska kunna "släppa honom" och bara ha honom i minnet men det går inte ännu. Så det får bli på det här sättet ett tag till. Vet inte hur jag ska göra när jag börjar jobba. Om han får vänta i skåpet eller vara med i jobbbyxornas bakficka med. Är dock lite rädd att "glömma honom där" då han inte gör så mycket väsen av sig som jag skulle vilja och det är min skräck. Har honom i sängen med mig men ibörjan hade jag honom i handen hela tiden och när jag vaknade fick jag lite panik när han var borta och inte hittade honom så nu ligger han under kudden och jag har handen där när jag somnar och vaknar jag tar jag bara handen ditt och då ligger han kvar. Är också rädd att han ska gå sönder, kortet är ju väl använt. Ta ett nytt och plast in tyckte M men det är ju inte så man kan göra i verkliga livet. Känner mig lite konstig när jag skriver ner allt men det är mitt sätt att klara detta.

Har varit rädd för att M ska somna före mig på kvällarna men det har släppt nu för då kommer jag på att jag inte är själv och pratar med Anton genom att tänka att jag pratar med honom. Får dock inga svar och jag går inte runt och pratar högt för mig själv utan berättar mer saker direkt till honom i tanken. Då behöver jag inte vara rädd för att vara själv. Greta brukar också hålla mig sällskap speciellt som nu när jag sitter vid datorn så sätter hon sig mellan mig och tangentbordet så att vi ska gosa, hon säger dock inte så mycket hon heller, men lyssnar bra och spinner högt och mysigt.

Finns mycket mer som jag kommer skriva av mig om den närmaste tiden tills jag kommer ikapp och sen kommer det komma nya grejer såklart.
Är bara lite till som måste med i detta inlägg innan det glöms bort.
När Anton dog fick vi reda på att om man var med i Kommunalarbetarförbundet kunde man få pengar av Folksams grupplivsförsäkring som bidrag till begravning och andra uppgifter och så. Så efter ett tag tog vi kontakt med dem och dem behövde bara intyg på att jag var medlem och intyg att vi var föräldrar till honom och att han dött. Vi ordnade detta och fick sen ganska snabbt och enkelt svar att vi skulle få pengarna: 25000:-. Det gick ett tag till och inga pengar kom så jag tänkte dem måste nog ha mitt kontonummer för att betala ut det så jag ringde upp.

 Det visade sig att dem skickat pengarna eller avin men den gått i retur då datasystemet inte förstod att han var född 2012 och inte 1912. Hon skulle ordna det manuellt så det skulle ta lite längre tid men det sa jag gör inget bara jag vet att allt är okej och att vi inte behöver göra något mera.
I tisdags ringer våran begravningsentrepenör till oss och säger att Folksam som är försäkringsbolaget som ska skicka ut pengarna ringt till henne och sagt att det inte fanns något ärende på varken mig eller Anton.
Så jag ringer upp dem igen och då visar det sig att dem inte kan sätta in pengarna på mitt konto eller skicka ut dem utan vi måste starta ett konto i hans namn eller vänta och se om dem kan fixa iordning så att det går att skicka dem till oss.
Hon tyckte själv att det inte var ett okej system och bad om ursäkt och sa att hon och flera hade blivit mycket upprörda av detta krångliga tillvägagångssätt men att vi kunde vänta och se och det ändrades, men inte hur snabbt det skulle ta eller starta ett konto. Så jag gjorde det och det är med en klump i magen man går till Nordea och sitter och tänker hur man ska förklara detta för dem i kassan. Men hon var jättebra och gjorde det enkelt ochsnabbt så nu får vi se om detta räcker....

Tänkte avsluta med den bild som sitter på kylskåpet och är den som är inplastad och är med mig jämt.( Har 2 st)
Här är han 2,5 timme gammal och andas fortfarande av sig själv. De var jätteduktiga på Neo att ta bilder och dokumentera dag och tid. Mycket värdefullt att ha så här efteråt.

Finns massor av tankar jag vill skriva ner så att jag gå tillbaka och läsa dem sen om jag mot all förmodan skulle glömma dem. Lördagen var den värsta dagen i hela mitt liv. Ingen människa ska behöva vara med att sitt barn dör och det har vi nu varit med om.

 Natten mellan fredagen och lördagen var jobbig. Var hos Anton, sov ett par timmar, tillbaka, han var sämre. Kändes som om han blev sämre varje gång jag sov så jag vågade nästan inte sova för det betydde att han skulle må sämre nästa gång jag kom dit. Och jag fick tyvärr rätt. Ringde vid 6.30 på morgonen och deb jag skulle prata med var upptagen och jag skulle ringa tillbaka. Jag gjorde det efter en stund, vet inte hur lång tid det gick. Men då fick jag svaret att han var ostabil och att jag borde komma dit.
Det gick snabbt dit kan jag säga och då står någon och väntar på mig och då och där förstår jag. Man väntar på mig för att kunna hålla i mig om ´jag skulle ramla ihop eller något. Hon berättar att det är rörigt vid Antons kuvös och jag går in och sätter mig på en stol och ser en av våra favoritsköterskor som tar hand om mig och står brevid mig hela tiden. Jag håller för öron och ögon för jag orkar inte se eller höra vad som händer. Hör ändå adrenalin och då vet jag att det är det sista man ger och att det då är kört.

Mitt ialltihopa måste jag ringa till Mikael säger dem och hjälper mig. Kommer ihåg att jag säger: Det går inte. Dem får ta över och förklara. Känner bara att jag vill att det ska vara över och att jag då äntligen ska få han honom hos mig och krama honom och pussa på honom och hålla om honom. Och äntligen var det dags, kändes verkligen som det, dem sa till mig innan att det inte kommer gå.

Fick ha honom på mitt bröst när alla maskiner och apparater var borta . Det var det bästa på hela dagen att äntligen få hålla honom och sen gjorde vi det mer eller mindre hela dagen. Mikael kom snabbt och personalen tog hand om barnen så vi kunde sitta tillsammans och dem förklarade för barnen som först inte ville se honom men sen förstod att det skulle ta lång tid innan vi kom och kom in till oss.
Vi fick sen ett rum när vi kunde vara tillsammans alllihopa. Jag låg med honom på bröstet, Mikael hade honom på bröstet och tom Gustav hade honom liggandes på sig och vi klappade hans lilla hand och såg på honom utan alla saker på honom. Så liten och ändå så perfekt. Förstår inte att dem kan vara så färdigutvecklade redan fast att allt är så litet. Lämnade barnen hos kompisar och då låg han i en barnvagn inne på sin avdelning och det kändes skönt att dem tog hand om honom som dem gjort den senaste veckan.

 Sen fick jag och Mikael vara själva med honom resten av dagen och det var skönt för barnen tyckte det började bli lite långtråkigt när inget hände. Vi fick bada honom och göra honom fin och sätta på honom kläder. Blev vit body och såklart ljusblå byxor på vår lilla lilla perfekta lilla bebis. Dem småbarnen som dör på neo får ligga i tysta rummet som det heter och ligger högt upp i Astrid Lindgrens sjukhuset och får ligga brevid andra bebisar och det fick bli det bästa som det kunde bli.
 Man vill såklart aldrig lämna sitt barn men han är inte själv och det kändes skönt. Vi har hälsat på honom både söndag och idag måndag. Igår var Malin, Antonsgudmor med och fick se honom och det var skönt så att det är någon förutom vi i familjen som sett honom och inte bara personalen. William undrade vem som var hans gudfar och det hade vi inte tänkt på eller bestämt så då sa han att han ville vara det och då sa jag att både han och Gustav är Antons gudfadrar såklart. Skönt att barn är som dem är, helt enkla och raka.

Dagarna sen det hände har varit full med tankar och frågor och oändligt mycket tårar. Känns som om Anton planerade allting så perfekt som det gick åt oss och att han visste att han inte skulle vara här så länge och gjorde så att allting gick så smidigt. Först fick vi ju förbereda oss i ca 2 mån på vad som skulle kunna hända. Hann fixa allting hemma med djuren så vi bara kunde ägna oss åt honom och veta att allt fungerade hemma med allt. Sen hann M precis komma med båten och vara med och kunna lämna barnen till Malin och att det var söndag och dem var hemma. Måndagsbarnvakten hade haft sjuka barn (tack ändå Linda) och hade dem blivit smittade där hade dem inte kunnat träffa Anton och hade dem smittat oss så hade vi inte kunnat vara med honom

Sen tycker alla att han var ju så pigg och mådde bra från början och det var ju jätteskönt för då kunde vi glädjas att ha fått ett tredje barn och inte behövde vara oroliga för hans tillstånd från första stund. Sen var inte jag så pigg efter snittet även om jag hämtade mig snabbt. När väl jag började må bättre började han bli sämre. Så när jag väl orkade så kunde han visa hur han egentligen mådde. Sen kunde M vara med hela veckan och barnen fick träffa honom. M skulle ha åkt hem på söndagen även om vi förstod att det nog var bäst att han stannade för att det inte såg bra ut.

Vi slapp även ta några beslut angående hans forsatta behandling. Det var aldrig tal om ska vi fortsätta eller inte. Innan hade vi sagt att om det blir tal om hjärnblödningar och att det inte ser bra ut så kommer vi inte vilja fortsätta och det var lätt att säga innan men vet inte vad som hade hänt när vi kommit i den situationen. Sen slapp han vara med om eventuella hjärt eller tarmoperationer som hade inneburit lidande för honom. Och det hade kanske inte gått ändå. Tänk om han hade rett ut det i lördags och varit nära ett par gånger till för att till slut ge upp eller vi få ta beslutet att inte fortsätta då hade man undrat varför man skulle ha fått upp hoppet flera gånger och att han skulle fått vara med om så mycket om det ändå skulle gå som det gjorde.

Idag har vi fått träffa psykolog, kurator och läkare. Vi har fått höra att alla våra känslor är helt normala, att vi kanske kommer sörja olika i olika perioder och att det är helt normalt. Att barnen kanske komma må bra ena dagen och ha frågor och vara ledsna andra dagen. Fått hjälp med hur vi ska göra med försäkringskassan, kontakta begravningsbyrå och kontakt med kurator och bup på Gotland. Träffat läkarna som var med där i slutet och om vi hade några mer frågor.
Pratade om toxoplasmos (man ska inte byta kattlådor när man är gravid) och listeros (mat som kan vara farlig under gravididet) Men det sa dem var mycket osannolikt men skulle kolla för min skull. M tycker det ska bli skönt att komma hem och få rutiner medans jag inte känner så riktig, Jag trodde att jag skulle vara kvar här ett par månader och att Anton skulle få åka helikopter hem till Gotland och sen få komma hem till oss efter en viss tid. Så det kommer känns hemskt konstigt att fortsätta livet utan honom.

Kvällarna får jag ångest och känner att jag inte vill sova. Eller iallafall inte gå och lägga mig för då vet jag att tankarna kommer och kan jag inte somna då är det kört. Första natten la jag mig mellan W och G och bara hörde dem andas och luktade på dem och höll dem i handen så jag försökte tänka på vilken tur jag har som har dem och M. Jobbigast är när man vaknar på tidigt morgonen och det börk jar bli ljust och man sovit ett tag och inte är trött men borde sova ett tag till. Då är det svårt att somna om.

Jag måste även ta medicin/tabletter för att få slut på mjölkproduktionen. Kunde iallafall donera den mjölk jag pumpat ut så den inte går helt till spillo. då ges den till andra prematurbarn där mamman inte kommit igång med pumpningen. Anton har fått en gosehäst från kusiner Natalie och Felice som han har hos sig och kan rida på enligt barnen för det är perfekt storlek till honom, Sigge heter han. Fick även Blixten McQueen av barnen att leka med, jag och M köpte en gosekatt (som Williams Toker ungefär för dem som vet) till honom. Fick gå iväg i affären för annars hade jag köpt allt fint jag sett för att kompensera att det bara kommer vara den enda gången jag köper något åt honom.

Barnen har lite svårt att förstå när vi säger att han är en stjärna på himmeln eller ängel eller att han är däruppe med en ny kropp och kan leka och springa och busa när vi hälsar på honom på sjukhuset och han ligger där och vi är ledsna. Fick reda på namnet på en bok som man kan läsa som handlar om döden och sen får barnen själv bestämma vad dem tror på. Det blir nog bra.

Vill bara avsluta att tacka alla som skrivit och tänkt och varit och är med oss i denna svåra tid.

Man märker att vi har ett stort kontaktnät som ställer upp för oss. Får se om jag skriver något mer eller lägga upp några mer bilder. Kommer inte fortsätta blogg som det känns nu men jag meddelar på sms eller facebook om jag skriver eller lägger upp något mer. Har varit väldigt skönt att skriva av sig och så att alla har fått vara med på våran ändå underbara resa med Anton för den skulle vi inte vilja vara utan även om vi bara fick känna honom i 6 dagar.

Vid 7 imorse fick Anton somna in på mitt bröst. han ligger ännu här och vi klappar och myser med honom.

Skriver ett lite kortare inlägg så jag ska bort till Anton igen.

Dem la honom först i en annan cpap som skulle påminna honom att andas för han var tröttare och andningen saktare och ytligare. Jag och M var där tillsammans då och en läkare berättade väldigt bra om respirator om vad som händer och hur det kan underlätta för honom.

M åkte hem och jag åt lite och när jag kom tillbaka hade dem bestämt sig för att lägga honom i den. Han syresatte sig bätte med den nya cpapen men blev inte av med koldioxiden i blodet och var sur. Surt på. Man ska ha 7.35-7.45 s¨må marginaler och han var nere på 7,15 flera gånger.

Jag bröt ihop och grät och grät och dem var jättesnälla. Jag fick hålla honom en stund medans dem förberedde. Ville egentligen att det skulle ske på kvällen och inte nu under natten och dem ringer och väcker en och man blir förskräckt men det var ämdå jobbigt. Sen blev det lite kaotiskt då det skulle komma en ny bebis mitt i alltihopa. Så jag fick gå ut en stund och vänta. Vid 12 kom jag in igen och fick sitta en stund till innan det var dags för honom. Trodde jag skulle få vara med eller vänta utanför men det skulle ta ca 1 h så dem tyckte jag skulle gå till rummet och sen skullle dem ringa.

Vid 1.30 ringde dem och ca 3 min senare var jag där, tror aldrig jag har tagit mig dit så fort. Det såg inte så läskigt ut. Han andades inte alls nu. utan dem sa att han vilade pga lugnade och att han var allmänt trött och behövde ju inte andas och passade på då att ta det lugnt. Ligger och vibrerar ser det ut som. Han slapp sin mössa som han hade för cpapen och då fick man se hans huvud och hår mer och det var annorlunda.

Somnade vid 2 och sov till nu 9 så det är dags att gå till honom nu.