Denna vecka har det varit helt sjukt mycket att göra.

Söndagen var ganska lugn med utvecklingssamtal för William och sen var båda pojkarna iväg på kalas till Williams kompis Elias. Det var ganska dåligt väder men vid 16.30 när jag och Pia skulle rida ut blev det jättefint och solen strålade. Så det var en skön avslutning på en bitvis mycket jobbig helg.

På måndagen skulle jag rida lektion efter jobbet och trodde jag skulle hinna med god marginal till 18 men det blev lite stressigt då jag inte kunde gå när jag trodde för det var så mycket på jobbet just då. Felizity skötte sig bra iallafall, var nog i december eller något vi red dressyrlektion sist.

Sen på tisdagen var det jobb och utbildning med jobbet på kvällen så jag var väl hemma vid 21.30 någonting. Onsdagen var helt sjuk då vi hade bodytyping på jobbet då djurägare fick komma och få sin hund eller katt genomgången med tanke på vikt/hull, koll i mun och på tänder. Det kom tydligen 125 st och vi var 3 st som höll på med det med eller mindre heltid hela dagen. Skulle egentligen var en tjej som kom från ett foderföretag men både jag och Anna fick köra annars hade hon inte varit klar ännu tror jag. Men det var kul och folk var positiva och glada även om dem kunde få vänta en stund när det var som värst.

Torsdagen trodde jag skulle bli lugnare men jag kom inte därifrån förrän vid 22 då vi fick operera sent på kvällen och sen har kvar hunden för observation innan vi vågade låte den åka hem. Så i imorse var jag ganska mör men det var bara på det igen och dagen var fullbokat idag med och kunde sluta bara 30 min sent då jag skulle på utvecklings samtal på dagis angående Gustav.

Avslutade fredag kvällen med ett dressyrpass på ridbanan med Felizity som jag trodde skulle sköta sig exemplariskt då jag inte orkade ställa sådana krav på henne då jag var lite mör. Men hon tyckte annat så klart. Så från att gått från världens lugnaste under framridningen blev helt plötsligt stel som en pinne och var inte kontaktbar. Kan säga att vi var ganska svettiga båda två när vi klara utan att avslöja för mycket...

Barnen verkade vara A-barn precis som jag trodde. William var med på sitt samtal och fick prata och berätta. Hade mycket lätt för matte, surprise, kunde läsa bra. Behövde träna på att skriva läsligt. Jobbigt att var vänsterhänt. Lite för lik sin mamma ibland. Och Gustav var glad, social, lite blyg ibland, åt bra, hade många kompisar och väldigt lika sin
pappa kände jag. Undrar vem Anton skulle blivit lik? Kanske en blandning av oss alla 4.

Jag var hos kuratorn i torsdags och det är alltid skönt att få prata av sig lite. Och sen säger hon mycket kloka saker också. Ska dit om 3 veckor igen och då bestämde vi att M ska med så vi får höra hur han känner det. Senare på eftermiddagen samma dag fick jag träffa en helt nyfödd bebis, en liten pojke som skulle vara jämngammal med Anton om han hade fötts som han skulle och jag och hans mamma hade bestämt innan att vi skulle fika och gå på stan med våra barn. Det var lite känslosamt att träffa honom. Jag grät och klappade på honom. Så söt, alldeles mörkt och långt hår och goa kinder. Fast inte lik någon av mina barn och det var skönt. Hade varit ännu jobbigare om han påmint om någon av dem. Fast det var skönt att se honom och se att det inte var så farligt som jag trodde eller var rädd för.

Ikväll har jag gjort klart Antons minnestavla som vi ska ha i sovrummet på vägen. Har framkallat lite bilder och förstorat dem lite. Sen är det hand och fotavtrycken, annonsen från tidningen. och lite annat. Ska försöka fota den och lägga in om det blir bra bild   

Coola grabbar i turkiet. tryck på den så blir den lite större