Tänkte jag skulle skriva och berätta hur graviditeten varit så alla förstår för jag har nog inte kunnat berätta allt för alla.
Efter lite överatalning gick M med på att skaffa ett tredje barn. Han visste att jag inte skulle ge mig, men han är/var lite nervös att jag ändå inte skulle vara nöjd men det har jag lovat honom att 3 st räcker även för mig.
Pratade lite på jobbet att det skulle vara perfekt om den skulle komma månadsskiftet april/maj och de tyckte väl jag var lite väl planerande men när stickan visade ett plus 19 aug var det runt 28 april som bebisen skulle komma. Alldeles perfekt, nästan för perfekt tänkte jag, kan man ha sådan tur.
Vi var överens om att göra ett kubtest för att se hur stor sannolikheten var för down syndrom och några andra sjukdomar var. Om det var stor risk skulle vi gå vidare med fostervattensprov.
Först gjorde vi ett tidigt ultraljud här i Visby och allt så bra ut.
Kubtestet gjordes på ultragyn i Stockholm och med var gudmor Malin. Allt såg bra ut och det nya datumet då blev 6 maj. Några dagar senare fick vi svaret och det var en relativt lågrisk och det kändes skönt.
Fram tills dess växte magen på utan att jag tyckte det var konstigt. Vi var i Turkiet i oktober och då syntes det när jag hade bikini eller baddräkt.
I november tänkte jag att nu kommer jag börja känna rörelser och det är så mysigt tycker jag. Var lite orolig innan att jag skulle tycka det var lite tråkigt att det var sista gången jag var gravid för jag gilllar verkligen och mår väldigt bra när jag är gravid. Men det kändes som om det var okej att det var sista gången.
12 dec hade  vi tid för stora ultraljudet och jag var rädd innan att datumet skulle flyttas framåt då jag kände att magen inte var så stor och att sparkarna inte kändes.
Det första vi såg var en snopp som han så fint visade upp. Den var inte så lite iallfalll....
Eftersom jag vet och sett en del ultraljud hängde jag med när hennes siffror registrerades på datorn och det stor 17+ eller 16+ och jag var då i 19+ och började bli lite nervös.
När vi var klara sa hon att hon fick att bebisen var stor som en bebis som var ca 2.5 vecka mindre än våran och att 17 maj var nya datumet. Hon frågade om jag fått någon blödning eller ont men det hade jag ju inte och kubtestet hade inte visat så stor skillnad.
När jag gick hem och kollade på nätet på datumet så skulle han inte ens vara gjord den 19 aug när jag fick plus på stickan och det gick ju inte ihop.
Vi fick ny tid till 29 dec.
Fram till jul tänkte jag inte så mycket på det, mycket att göra ändå. Men sen när man blir lite ledig och har tid att tänka och känna efter blev jag mer och mer orolig vad de skulle säga den 29 dec.
Vi hade tid på morgonen och hon mätte och jag såg siffrorna igen och att han inte blivt speciellt mycket större.
När vi var klara ville hon att överläkaren skullle titta också då hon inte fick någon bra bild på hjärtat.
Så vi åkte hem ett par timmar och kom tillbaka. De kunde inte hitta något fel på honom förutom att han var alldeles för liten för sin ålder och man ville att de skulle titta på honom i Stockholm med specialultraljud och även göra fostervattensprov som de inte gjorde på lasarettet längre.
Vi fick tid redan dagen efter och bestämde att jag skulle åka själv och M vara hemma med barnen. Skulle gjort annorlunda om jag fått göra om det och åkt båda två men vi var nog lite chockade och inte visste hur det skulle bli.
Så fredagen den 30 dec flög jag upp med morgonflyget och fick sitta och vänta ett antal timmar då jag hade tid kl 11 och de var försenade. Först gjorde han en lång undersökning med ultraljud och han mätte och hade sig. Inget fel hittade de och det tyckte de var konstigt så det blev en lång och grundlig undersökning. Sen frågade de om jag ville göra fostervattensprov och det hade vi bestämt oss för att göra.
Det var bland det värsta jag varit med om. Han har lite mindre med fostervatten och det är ett sätt för honom att kompensera att han inte får så mycket näring och inte slösa det på att ha för mycket fostervatten. Iallafall kändes inte nålen så mycket men livmodern fick en sammandragning och det var en ohygglig otrevlig känsla. Sen var det för lite vatten på det ställlet och de fick sticka om och livmodern fick en ny kramp. Hade jag inte legat ner hade jag svimmat. Jag blev helt svettig och mådde illa. Ett tag tänkte jag att nu skiter vi i det här jag bryr mig inte om svaret men sen fick de upp bra med vätska och det var över. Men aldrig mer säger jag bara. Föder hellre barn än gör om det.
Det var inte allt för upplyftande information jag fick. Han sa att det inte så bra ut. Antingen kunde hjärtat lägga av i magen och jag skulle få föda fram honom eller så var det lika stor chans att det inte skulle gå bra när han väl kommit ut. Men vi fick en ny tid fre 13 feb och innan dess skullle vi få svar på fostervattensprovet och hur vi skulle gå vidare om det visade att det var något fel.
Dags för matlagning, återkommer med mera sen