Finns massor av tankar jag vill skriva ner så att jag gå tillbaka och läsa dem sen om jag mot all förmodan skulle glömma dem. Lördagen var den värsta dagen i hela mitt liv. Ingen människa ska behöva vara med att sitt barn dör och det har vi nu varit med om.

 Natten mellan fredagen och lördagen var jobbig. Var hos Anton, sov ett par timmar, tillbaka, han var sämre. Kändes som om han blev sämre varje gång jag sov så jag vågade nästan inte sova för det betydde att han skulle må sämre nästa gång jag kom dit. Och jag fick tyvärr rätt. Ringde vid 6.30 på morgonen och deb jag skulle prata med var upptagen och jag skulle ringa tillbaka. Jag gjorde det efter en stund, vet inte hur lång tid det gick. Men då fick jag svaret att han var ostabil och att jag borde komma dit.
Det gick snabbt dit kan jag säga och då står någon och väntar på mig och då och där förstår jag. Man väntar på mig för att kunna hålla i mig om ´jag skulle ramla ihop eller något. Hon berättar att det är rörigt vid Antons kuvös och jag går in och sätter mig på en stol och ser en av våra favoritsköterskor som tar hand om mig och står brevid mig hela tiden. Jag håller för öron och ögon för jag orkar inte se eller höra vad som händer. Hör ändå adrenalin och då vet jag att det är det sista man ger och att det då är kört.

Mitt ialltihopa måste jag ringa till Mikael säger dem och hjälper mig. Kommer ihåg att jag säger: Det går inte. Dem får ta över och förklara. Känner bara att jag vill att det ska vara över och att jag då äntligen ska få han honom hos mig och krama honom och pussa på honom och hålla om honom. Och äntligen var det dags, kändes verkligen som det, dem sa till mig innan att det inte kommer gå.

Fick ha honom på mitt bröst när alla maskiner och apparater var borta . Det var det bästa på hela dagen att äntligen få hålla honom och sen gjorde vi det mer eller mindre hela dagen. Mikael kom snabbt och personalen tog hand om barnen så vi kunde sitta tillsammans och dem förklarade för barnen som först inte ville se honom men sen förstod att det skulle ta lång tid innan vi kom och kom in till oss.
Vi fick sen ett rum när vi kunde vara tillsammans alllihopa. Jag låg med honom på bröstet, Mikael hade honom på bröstet och tom Gustav hade honom liggandes på sig och vi klappade hans lilla hand och såg på honom utan alla saker på honom. Så liten och ändå så perfekt. Förstår inte att dem kan vara så färdigutvecklade redan fast att allt är så litet. Lämnade barnen hos kompisar och då låg han i en barnvagn inne på sin avdelning och det kändes skönt att dem tog hand om honom som dem gjort den senaste veckan.

 Sen fick jag och Mikael vara själva med honom resten av dagen och det var skönt för barnen tyckte det började bli lite långtråkigt när inget hände. Vi fick bada honom och göra honom fin och sätta på honom kläder. Blev vit body och såklart ljusblå byxor på vår lilla lilla perfekta lilla bebis. Dem småbarnen som dör på neo får ligga i tysta rummet som det heter och ligger högt upp i Astrid Lindgrens sjukhuset och får ligga brevid andra bebisar och det fick bli det bästa som det kunde bli.
 Man vill såklart aldrig lämna sitt barn men han är inte själv och det kändes skönt. Vi har hälsat på honom både söndag och idag måndag. Igår var Malin, Antonsgudmor med och fick se honom och det var skönt så att det är någon förutom vi i familjen som sett honom och inte bara personalen. William undrade vem som var hans gudfar och det hade vi inte tänkt på eller bestämt så då sa han att han ville vara det och då sa jag att både han och Gustav är Antons gudfadrar såklart. Skönt att barn är som dem är, helt enkla och raka.

Dagarna sen det hände har varit full med tankar och frågor och oändligt mycket tårar. Känns som om Anton planerade allting så perfekt som det gick åt oss och att han visste att han inte skulle vara här så länge och gjorde så att allting gick så smidigt. Först fick vi ju förbereda oss i ca 2 mån på vad som skulle kunna hända. Hann fixa allting hemma med djuren så vi bara kunde ägna oss åt honom och veta att allt fungerade hemma med allt. Sen hann M precis komma med båten och vara med och kunna lämna barnen till Malin och att det var söndag och dem var hemma. Måndagsbarnvakten hade haft sjuka barn (tack ändå Linda) och hade dem blivit smittade där hade dem inte kunnat träffa Anton och hade dem smittat oss så hade vi inte kunnat vara med honom

Sen tycker alla att han var ju så pigg och mådde bra från början och det var ju jätteskönt för då kunde vi glädjas att ha fått ett tredje barn och inte behövde vara oroliga för hans tillstånd från första stund. Sen var inte jag så pigg efter snittet även om jag hämtade mig snabbt. När väl jag började må bättre började han bli sämre. Så när jag väl orkade så kunde han visa hur han egentligen mådde. Sen kunde M vara med hela veckan och barnen fick träffa honom. M skulle ha åkt hem på söndagen även om vi förstod att det nog var bäst att han stannade för att det inte såg bra ut.

Vi slapp även ta några beslut angående hans forsatta behandling. Det var aldrig tal om ska vi fortsätta eller inte. Innan hade vi sagt att om det blir tal om hjärnblödningar och att det inte ser bra ut så kommer vi inte vilja fortsätta och det var lätt att säga innan men vet inte vad som hade hänt när vi kommit i den situationen. Sen slapp han vara med om eventuella hjärt eller tarmoperationer som hade inneburit lidande för honom. Och det hade kanske inte gått ändå. Tänk om han hade rett ut det i lördags och varit nära ett par gånger till för att till slut ge upp eller vi få ta beslutet att inte fortsätta då hade man undrat varför man skulle ha fått upp hoppet flera gånger och att han skulle fått vara med om så mycket om det ändå skulle gå som det gjorde.

Idag har vi fått träffa psykolog, kurator och läkare. Vi har fått höra att alla våra känslor är helt normala, att vi kanske kommer sörja olika i olika perioder och att det är helt normalt. Att barnen kanske komma må bra ena dagen och ha frågor och vara ledsna andra dagen. Fått hjälp med hur vi ska göra med försäkringskassan, kontakta begravningsbyrå och kontakt med kurator och bup på Gotland. Träffat läkarna som var med där i slutet och om vi hade några mer frågor.
Pratade om toxoplasmos (man ska inte byta kattlådor när man är gravid) och listeros (mat som kan vara farlig under gravididet) Men det sa dem var mycket osannolikt men skulle kolla för min skull. M tycker det ska bli skönt att komma hem och få rutiner medans jag inte känner så riktig, Jag trodde att jag skulle vara kvar här ett par månader och att Anton skulle få åka helikopter hem till Gotland och sen få komma hem till oss efter en viss tid. Så det kommer känns hemskt konstigt att fortsätta livet utan honom.

Kvällarna får jag ångest och känner att jag inte vill sova. Eller iallafall inte gå och lägga mig för då vet jag att tankarna kommer och kan jag inte somna då är det kört. Första natten la jag mig mellan W och G och bara hörde dem andas och luktade på dem och höll dem i handen så jag försökte tänka på vilken tur jag har som har dem och M. Jobbigast är när man vaknar på tidigt morgonen och det börk jar bli ljust och man sovit ett tag och inte är trött men borde sova ett tag till. Då är det svårt att somna om.

Jag måste även ta medicin/tabletter för att få slut på mjölkproduktionen. Kunde iallafall donera den mjölk jag pumpat ut så den inte går helt till spillo. då ges den till andra prematurbarn där mamman inte kommit igång med pumpningen. Anton har fått en gosehäst från kusiner Natalie och Felice som han har hos sig och kan rida på enligt barnen för det är perfekt storlek till honom, Sigge heter han. Fick även Blixten McQueen av barnen att leka med, jag och M köpte en gosekatt (som Williams Toker ungefär för dem som vet) till honom. Fick gå iväg i affären för annars hade jag köpt allt fint jag sett för att kompensera att det bara kommer vara den enda gången jag köper något åt honom.

Barnen har lite svårt att förstå när vi säger att han är en stjärna på himmeln eller ängel eller att han är däruppe med en ny kropp och kan leka och springa och busa när vi hälsar på honom på sjukhuset och han ligger där och vi är ledsna. Fick reda på namnet på en bok som man kan läsa som handlar om döden och sen får barnen själv bestämma vad dem tror på. Det blir nog bra.

Vill bara avsluta att tacka alla som skrivit och tänkt och varit och är med oss i denna svåra tid.

Man märker att vi har ett stort kontaktnät som ställer upp för oss. Får se om jag skriver något mer eller lägga upp några mer bilder. Kommer inte fortsätta blogg som det känns nu men jag meddelar på sms eller facebook om jag skriver eller lägger upp något mer. Har varit väldigt skönt att skriva av sig och så att alla har fått vara med på våran ändå underbara resa med Anton för den skulle vi inte vilja vara utan även om vi bara fick känna honom i 6 dagar.