Dagen har varit lugn
M var hos Anton vid lunch och jag var med dem stora barnen lite. Dem fick hänga med till apoteket och jag fick andas frisk luft för första gången på 3 dagar. Härligt väder var det också. Blev dock glass till barnen så dem var nöjda med utflýkten. Läste lite böcker som finns i gemensamma vardagsrumet/matsal.
Sen fick jag gå tillbaka till Anton och var hos honom några timmar till. Vi har fått in ett litet schema utan att tänka på eller prata om det. Jag morgon/fm och M lunch, jag em, M runt middag och jag kvällsnattningen. Perfekt med sportlov denna vecka så att M kan vara här och lära känna alla och Anton innan det blir några dagar på Gotland nästa vecka.
På natten hade han tydligen haft ett lite längre andningsuppehåll och det hade fått använda en neopuff som jag inte riktigt vet vad det är men sen hade han kommit igång och inte haft några mera sådana uppehåll. Hade tydligen haft ett lite kortare när M var där. När dem byter och har sig blir dem ofta lite trötta efter att kanske varit upprörda och då kan det komma lite sådana apneér som det heter.
På plussidan är att han väger 541gr och väger alltså mer än när han föddes. Han hade inte så mycket fett att tappa. Dem brukar kunna gå ner en del när dem kommit ut och jag hörde 524 gr någon gång men sen har han tydligen vänt åt rätt håll. Syresättningen var nedsatt från 46 till 34% tror jag det var när jag gick. Alltid skönt när det går åt rätt håll. Tror han har fått 3 mål mat idag också. Får se om hans mage kommer igång nu.
Man väntar på att det ska komma bakslag för det kommer det antagligen göra och att man inte blir alltför nedstämt och förskräckt av det. Dem sa precis när jag gick att jag kunde ringa inatt om jag ville och att dem hade mitt nummer om det skulle vara något och då kände jag vilken panik jag skulle få om det ringde mitt i natten. Hemska tanke. Eventuellt skulle de göra ultraljud på hjärnan inatt om dem hann för att se att det inte blivit några hjärnblödningar.
Man gör en dagbok till alla bebisar på neo så dem kan få se i sen när dem blir stora. Om allt dem varit med om och hur allt såg ut. Dem gjorde även fotavtryck av hans små fötter till dagboken och till William och Gustav så dem kan visa i skolan och på dagis. Fick även med 2 blöjor som visar hur små dem är, tror tom dem är för stora för Anton.
Pumpningen går bra, eller amningen som jag säger att jag ska gå iväg och göra. Har inte fått in i huvudet vad jag gör tydligen. Han skulle kunna äta betydligt mer /mål men det kommer väl hoppas jag.
Har även fått besök av Anton gudmor Malin som hade med sig sushi och choklad till mig och det var ju såklart en trevlig paus från vardagen mat fått här redan.
Känns inte som om han bara är 3 dagar gammal. Tiden går ju ganska sakta när man bara sitter och inte gör något fast det är skönt också. Jag har blivit bra på att bara sitta stilla och bara se utan att få dåligt samvete. Nästan tvärtom om man går iväg och ska pumpa eller äta eller något känns det som att man måste förklara sig, att man har ett skäl att gå iväg.
Jag har fått se hans ansikte utan maskiner för första gången
Väldigt söt var han i allafall och just då var han mycket lugn och tíllfreds så det var inga sura miner utan en nöjd liten pojke man fick se. Dem har tagit kort på honom innan han fick alla grejer på sig så jag har en bild vid sängen men det var lite annorlunda att se det på riktigt.
Annars var det väl inte mycket sämre eller bättre. Han fick mera trombocyter, blodplättar för dem var för få. Han ska inte behöva sola hela tiden som han gör nu utan 4 h och sen paus 2 h och sen likadant igen och det blir jättebra för då är han utan masken för ögonen så man får se honom lite mer. Det har tydligen kommit lite blod ur magsäcken tror jag eller något och det hade varit lite oroande men inget som blödde utan mera gammalt koagulerat så just nu var det ingen fara för det. Han skulle få en annan antibiotika i förebyggande syfte, kom inte ihåg varför riktigt.
Precis innan jag gick tillbaka fick han mat igen, hela 0,5 ml bröstmjölk producerat av hans mamma själv och det kändes skönt att han kan få mat från mig nu. Han kan få mycket mat från mig nu kan jag berätta.
Natten för min del har varit jobbig. Skönare säng dock så ryggen var mycket bättre när jag vaknade men nu var det ju så att jag förvandlades till Dolly Parton på ett par timmar, förstår inte hur hon kan sova med sina. Mina är dock sprängdfyllda så jag fick pumpa ut vid 5 och då kändes det bättre. Sen har jag blivit skinnflådd och röd där bandaget satt efter snittet. Jag reagerade visst på tejpen så det kliar och är lite ömt men blir bättre.
Han får dock 46 % syre och det har blivit lite högre för varje dag. Från början klarade han sig nästan själv på 21 % som är det minsta man får och det vi har i rumsluften men med 46% har dem höjt 25% ocd det känns inge vidare. Men bebisen brevid glömmer att andas väldigt ofta så jag är glad att han inte börjat med det iallafall.
GRATTIS MIO 8 ÅR!
Idag fyller barnens äldsta kusin på min sida Mio 8 år. Han föddes på skottdagen för 8 år sedan och jag var lite orolig att Anton skulle komma idag med men Mio får behålla sin alldeles speciella födelsedag för sig själv. Både jag, min syster, William och Mio är födda 29 så oddsen var låga för att det skulle bli då. Trodde dock på 29 april för Antons del....
varför blir det inte som jag vill
Anton=neonatal, jag=Familjerum på Astrid Lindgren
Barnen och M kom vid 12 så M fick vara med honom en stund innan läkarsamtalet. Hon berättade väldigt bra om allting. Att hjärtat ska kollas noggrannare imorgon av specialist och att hjärnblödningar var vanligast till dag 3 och efter 7 dagar mkt ovanligt. Det som är den stora grejen nu är magen och att tarmarna kommer igång. Det är därför dem tar det så försiktigt med maten. Det kan annars bli tal om operation av tarnen om det går illa och att man måste ta bort en bit och det vill vi inte. Hon sa också att i början kan dem vara lite adrenalin stinna efter födelsen för att sen eventuellt behöva använda respirator under en period. Hans lilla kropp får ju arbeta väldigt mycket och han har högt antal andetag/minut.Så man inte blir förskräckt en dag när man kommer och det skulle vara så. Men dem säger också att han har temprament, måste vara från hans pappa :) när dem gjort något med honom som han inte gillar tar det lång stund innan han lugnar ner sig.
Han var lite missnöjd nu på kvällen när jag var där ovh man känner sig ju helt oförmågen att trösta honom. Dem andra kunde man amma eller hålla och vyssja och man har lust att slita bort alla sladdar och ta ut honom och trösta men man håller sig. Men jag såg att när han kissar blir han lite orolig så jag frågade om vi kunde byta på honom, han ligger på en liten slags binda/blöja och det gjorde vi och den var tung och sen blev han mycket nöjdare så det kändes skönt att börja förstå hans tankar.
Jag då, dem tog bort bandaget från såret och allt ser fint ut. Men kändes lite läskigt utan. Dem tog blodtryck, temp och blodvärde och jag var ett skolexepel så dem vågade skriva ut mig. Fick veta att jag skulle få ett rum på familevåningen på Astrid Lindgren och det kändes bra. Min rygg mår inte bra efter sjukhus sängen säger jag bara. Har börjat komma igång lite med pumpningen och börjar kännas spändare och kom några droppar. Känner ingen riktig press för 0,3 ml ska jag nog klara av snart tänker jag.
Blev lite smått galen när jag kom tillbaka från neo nu på em och dem hade låst dörren in till avdelningen där mitt rum är och inte berättat koden för att komma in. Trött, ont i ryggen och magen och kände inte för att behöva gå tillbaka och försöka få tag på någon. Inte en männsika gick det i korridoren men efter en tur ner och sen upp igen kom det en pappa som skulle ut och han kunde släppa in mig och jag hann få koden med! Mycket krångel. Sen har det varit lugnt, mycket fram och tillbaka. Man ska äta och pumpa och va med Anton och med stora barnen. Men nu sist visade dem mig var jag kunde pumpa på neo så jag slipper gå tillbaka hit varje gång. Det går inte snabbt när jag går inte. Som en gammal gumma känner jag mig Men det är han värld den lille lille mannen som förhoppningsvis bara ärvt mammas humör men pappas kroppsbyggnad
Dagen har varit bra
Både jag och M har fått tid att vara med Anton idag och det är guld värt att vi kan turas om. När M är uppe hos honom får jag vara lite med dem stora killarna, riktigt stora är dem nu när tom Gustav har blivit storebror. Dem sköter sig bra tycker jag, det är väl inte så kul att vara inne på ett litet rum med sin mamma med inte så mycket att göra. Ritat varsin teckning till Anton har dem gjort som snälla sköterskorna har plastat in och satt upp brevid hans kuvös. Dem skulle få komma upp och se hono men Gustav var lite snuvig så vi ville inte chansa så dem får vänta ett par dagar till.
Jag har fått vara med att mata honom 2 ggr idag med 0,3 ml bröstmjölk/mål. Inte min dock då den inte kommit igång ännu men jag kämpar på med det. Det är tydligen en av orosmomenten just matningen eller tarmarna som inte är utvecklade och ska ta emot mat så tidigt och man känner noggrant på magen flera gånger att den inte är spänd eller hård. Och har han inte smält 50% från förra måltiden får han hoppa över ett mål så man låter den ta det i sin takt.
Vi har bytt bo på honom ockdå nu ikväll och då fick jag hjälpa till att flytta, lyfta och byta och det känns bra som att det händer något och ma ngör något. Han får lite syre nu för den hade varit nere under 85% ett tag och då höjer man lite och då blir det bättre värde. Frågade ikväll om detta rum som han låg på var för dem mest sjuka barnen men det var det inte och det kändes skönt att höra :) Grannbebisen maskin varnar hela tiden och jag kolla direkt på Antons siffror men dem ser så bra ut och då blir man lugnare och förstår att det inte var hans värden som sjönk. Den bebisen glömmer att andas då och då och då måste dem påminna honom och jag är glad att Anton inte haft några sådana tendenser för då skulle nog hjärtat sitta i halsgropen när man var där.
Annars allt lugnt och stabilt. Lite orolig hur magen ska ta emot maten bara, att det inte blir magknip eller stopp men han måste ju gå upp i vikt och då är det bröstmjölk som gäller. Ska försöka sova så jag orkar med att sitta mycket hos honom. Man sitter ju stilla mycket men det är jobbigt båda fysiskt och psykiskt!
Vi mår bra
Duschade och tog ut katetern och det var skönt, blev lite yr men satt ner och duschade och då gick det bra.
Har åkt rullstol ner till Anton men hoppas kunna ta mig dit själv nu när jag ska dit nästa gång. Verkar som om att det är bra att jag redan kan vara uppe och gå och ont gör det inte när jag rör mig.
Kom ner till Anton vid 9 och natten hade varit lugn inga förändringar. Fick lära mig att jag inte ska klappa honom då hans hud är så skör utan hålla den stilla så han får stöd och lugn från den. Man måste sprita händerna varje gång man tar ut dem och in ur kuvösen. Det finns 2 hål på varje sida där man tar in händerna och fixar och donar. Sen vänder dem honom ibland för att han inte ska få liggsår antagligen.
Idag hade han uvljus för hans bilirubin värde var lågt tror jag och han har då gulsot som dem förtidigt födda brukar få. Han fick tom byta kuvös till en med starkare lampa och då fick jag hjälpa till att flytta honom och det kändes jätteskönt att kunna göra något. Man höll honom i hans lilla bädd som han ligger på så man håller honom inte hand mot hud men ändå. Fick även ta tempen på honom alldeles själv och det gilllar inte. Låter som en liten nyfödd hundvalp ungefär.
Napp fick jag ge honom idag också. Tror han hade fått det förrut för han visst direkt hur han skulle suga och hålla kvar den. Den var pytteliten men stor för honom. Såg munnen mer idag innan han fick nappen och tyckte såg ut som om han fått sin pappas läppar.
M kom hit med barnen vid 11 så vi byttes av så han fick gå upp och då gjorde dem ultraljud på hjärtat coh hjärna. Hjärtat var lite stort men det skulle inte var någotn fara och hjärnan såg bra ut, inga blödningar som man är rädd för.
Imorgon ska vi få träffa läkaren men dem hade sagt till M att om allt går bra ska det kanske inte ta så lång tid innan han kan få komma till Gotland. Inte 3 månader som vi var beredda på i början utan kanske 4-5 veckor. Men jag/vi tar en dag i taget och är glada att han är ute och mår så pass bra
Bilder på lille Anton
Anton är här
Det blir idag
Heja Danny
Kvälls ctgn gick ganska bra. Fick hålla i dosan som vanligt och man får lite kramp så det är tur att Malin är med så man kan bytas av.
Första ctgn klar, one to go
Låååååång dag
Han växer inte som han ska där inne
Anton har inte växt någonting alls den senaste veckan. Eller rättare sagt, han har bara gått upp 10 gram. Mer eller mindre ingenting alltså. Så nu är Isabella inlagd fast kan vara hemma hos sin kompis på permission hela helgen, förutom två gånger om dagen då hon måste göra CTG. Sen görs ett nytt ultraljud på söndag. Som det ser ut nu så kommer Anton att födas inom en vecka. Just nu väger han knappt 500 gram. Men vi tror ju att det är en stark liten kille där inne, eller hur!! Heja Anton ♥
Redan i Stockholm
Blev avbrupt väckt imorse av min mamma och det hann gå många tankar om vad som kunde ha hänt innan jag kom ner för trappan och hittade telefonen. Men hon ville bara meddela att hon hade fått barn nu. Vem har fått barn? Någon annan som fött för tidigt var min första tanke men det var såklart kronprinsessan hon menade. Väckte William och sa att hon fått barn, men han missförstod också och trodde jag hade fått barn och vaknade till snabbt, stackarn.
Hade planerat en lugn morgon med en tur till Sjonhem och säga hej då till hästarna och även mocka lite. Men så kom samtalet från SpecUltraljud mottagningen som sa att jag skulle vara där redan 8. Så det blev till att boka om flygbiljetten, förbereda mamma för att hon skulle få sova över och ta barnen, kolla om M kunde komma loss så tidigt. Det mesta gick att ordna men jag får gå själv imorgon bitti men det ska gå bra. Hann i alla fall säga hej då till hästarna.
Skönt att kunna jobba lite och avsluta att som jag tänkt och än så länge har jag inte kommit på något jag glömt! Fick jättegod kärleksmumstårta, chokladask, fina hälsningar från arbetskamraterna och så Se och hör, känns som om dem känner mig bra vid det här laget.
Blev snabb packning men dem andra kommer upp på söndag med bilen och får ta med det jag glömt. Tog med kameran om dem nu skulle hitta på något så galet att det är dags redan imorgon men det hoppas jag inte. Behöver några dagar till på att mentalt förbereda mig känns det som.
Flygningen gick bra men jag gillar inte att landa. Blundade och höll tummarna att det skulle gå bra även denna gång. Och det gjorde det ju. Malin och Max hämtade mig och nu har jag kommit dit jag tänkte spendera helgen. Bidde ingen melodifestival i Malmö ,en i Järfälla kanske är nästa lika bra. Tror dock att vi hade fått se vinnaren på lördag…
Vab
Sen var det besök hos barnmorskan idag och som tur var kunde mamma ta dem den stunden det tog.
Vi lyssnade på hjärtljuden och dem lät bra som vanligt, runt 140 som vanligt. Kollade blodtryck och det var bra och bara spår av protein i urinen. Så det var antagligen sista gången där. Dem kommer kolla mig på spec mödravården på fredag, har tid där efter ultraljudet.
Så imorgon hoppas jag kunna gå till jobbet som jag ska för det är kanske sista dagen på mycket länge.
fortsättning på den lååååånga graviditen
Efter första ultraljudet fick vi ny tid 2 veckor senare och under tiden fick vi svaret på fostervattensprovet som var helt normalt. Dem tyckte/tycker nog det var lite konstigt för hade kunnat förklara lite mer varför han är så liten.
M har varit med vid varje besök sedan dess och det är skönt för det är mycket att ta in för varje gång och man kommer inte ihåg allting och man undrar vad dem sa och menade med det.
Varje gång vi har varit i Stockholm och sett på honom har hjärtat slått bra och han har haft jämna bra hjärtslag och inga dippar och det har känts lugnande.
Den näring som han får från moderkakan går mest åt till dem viktiga organen som hjärna, hjärta och lungor och sen blir kroppen mycket mindre men det är tydligen ett sätt som bebisen gör för att klara av den mindre näringstillförseln.
En gång fick vi ett extra ultraljud och en till extra ultraljudsläkare som var specialist på hjärtan hos främst barn/bebisar tror jag. Och allt såg bra ut den gången med. För varje gång har man fått mer och mer hopp då han fortsatt växa och som sagt att hjärtat inte börjat visa tecken på att må sämre.
Nu känns det som om vi kommit så här långt så vill man verkligen inte att det ska hända något när han ligger i magen utan att han snart kan få komma ut och få ordentligt med näring och behandling. Känns inte som om min kropp är något bra ställe att bo i för honom.
Anleningen till att dem snart kommer ta ut honom fast han är så liten är att nyttan med att vara kvar i magen har korsat kurvan för när dem kan rädda så små barn och då känner dem sig säkrare att hjälpa honom med vad dem kan. På söndag/måndag kommer han vara 30 veckor gammal och ha utvecklat lungor, hjärta och hjärna så pass mycket tror dem att det är mindre risk för hjärnblödningar, omogna lungor och ev hjärtoperationer. Men helt säkra på hur han kommer må kan dem inte vara och det säger dem ärligt att vi ser inget fel men att det ändå kan visa sig vara något när han väl plockas ut.
Men alla håller tummarna så det måste bara gå bra.
Snälla barn, snälla hästar och snälla kompisar
Sen har det åkts, körts bil hela eftermiddagen. Snabb sväng förbi granngården och inhandla lite spån, havre, saltsten och mat till Felizity. Sen hämta barnen från dagis och fritids.
Hem och hämta Felizity, tur att hon är lätt att lasta. Går på som ett ljus och står sen helt blixtstilla hela vägen. Framme i Sjonhem väntade Therese och Ludvig på oss. Hon tog det väldigt lugnt först och åt hö och hade sig men när jag åkte iväg med transporten blev hon lite orolig och sprang runt.
Barnen satt snällt i bilen och såg på film på sina bärbara dvd, tack mamma för julklappen till dem. Var lite rädd att Gustav skulle somna för då är han svår att få liv i och somnar sen inte på kvällen. Men han höll sig vaken hela tiden.
Flisan var också snäll att lasta. Gick på direkt och stod nästan still hela tiden. Och Felizity blev så glad när hon fick sällskap. Tror att dem trodde att dem skulle till Hellvi och att det skulle vara sommar och varmt och skönt men sån tur hade de inte. Ett par månader till så är dem där.
Nu ska dem var hos Therese tills jag kommer hem igen och det kan vara allt från 2 veckor till 3-4 månader och det känns jättekonstigt och lite sorgligt. Man kan ju inte förklara för dem vad som händer. På torsdag blir det en tur för att säga hej då på riktigt. Tur att man har snälla vänner när det krånglar så här. Även när William låg i magen fick Therese hoppa in och hjälpa mig när jag inte kunde vara i stallet.
Kommer kännas konstigt att inte behöva släppa ut dem, mocka, fixa med vatten och natta dem. Men jag vet att dem kommer ha det bra och inte sakna mig allt för mycket.
inte havandeskapsförgiftning
Så idag togs det blodtryck och det var inte högre men det visade sig att jag hade lite protein i urinen och då blev jag lite orolig. Kollade på mammas jobb och mitt jobb så jag tyckte det var lika bra att kolla ordenligt och dem på förlossningen tyckte jag skulle komma ner.
Så det kördes ctg kurva och det såg bra ut. Tog nytt blodtryck och ny urinsticka. Sen tog dem också ett blodprov som dem analyserade och jag har fått svar på ikväll och det såg bra ut. Så det verkar som jag slipper det iallafall. Om jag skulle fått havandeskapsförgiftning skulle det kunna göra så att bebisen får mindre näring från moderkakan och det behöver inte Anton då den redan är dålig tillförsel.
Förra veckan kände jag hur magen blev större och var mer i vägen och hårdare men den här veckan känns den mindre igen och mjukare. Men han har rört sig varje dag och då blir jag lite lugnare.
Ny koll på onsdag hos min barnmorska här på ön så vi hoppas det fortsätter ser bra ut.
Anton
Efter lite överatalning gick M med på att skaffa ett tredje barn. Han visste att jag inte skulle ge mig, men han är/var lite nervös att jag ändå inte skulle vara nöjd men det har jag lovat honom att 3 st räcker även för mig.
Pratade lite på jobbet att det skulle vara perfekt om den skulle komma månadsskiftet april/maj och de tyckte väl jag var lite väl planerande men när stickan visade ett plus 19 aug var det runt 28 april som bebisen skulle komma. Alldeles perfekt, nästan för perfekt tänkte jag, kan man ha sådan tur.
Vi var överens om att göra ett kubtest för att se hur stor sannolikheten var för down syndrom och några andra sjukdomar var. Om det var stor risk skulle vi gå vidare med fostervattensprov.
Först gjorde vi ett tidigt ultraljud här i Visby och allt så bra ut.
Kubtestet gjordes på ultragyn i Stockholm och med var gudmor Malin. Allt såg bra ut och det nya datumet då blev 6 maj. Några dagar senare fick vi svaret och det var en relativt lågrisk och det kändes skönt.
Fram tills dess växte magen på utan att jag tyckte det var konstigt. Vi var i Turkiet i oktober och då syntes det när jag hade bikini eller baddräkt.
I november tänkte jag att nu kommer jag börja känna rörelser och det är så mysigt tycker jag. Var lite orolig innan att jag skulle tycka det var lite tråkigt att det var sista gången jag var gravid för jag gilllar verkligen och mår väldigt bra när jag är gravid. Men det kändes som om det var okej att det var sista gången.
12 dec hade vi tid för stora ultraljudet och jag var rädd innan att datumet skulle flyttas framåt då jag kände att magen inte var så stor och att sparkarna inte kändes.
Det första vi såg var en snopp som han så fint visade upp. Den var inte så lite iallfalll....
Eftersom jag vet och sett en del ultraljud hängde jag med när hennes siffror registrerades på datorn och det stor 17+ eller 16+ och jag var då i 19+ och började bli lite nervös.
När vi var klara sa hon att hon fick att bebisen var stor som en bebis som var ca 2.5 vecka mindre än våran och att 17 maj var nya datumet. Hon frågade om jag fått någon blödning eller ont men det hade jag ju inte och kubtestet hade inte visat så stor skillnad.
När jag gick hem och kollade på nätet på datumet så skulle han inte ens vara gjord den 19 aug när jag fick plus på stickan och det gick ju inte ihop.
Vi fick ny tid till 29 dec.
Fram till jul tänkte jag inte så mycket på det, mycket att göra ändå. Men sen när man blir lite ledig och har tid att tänka och känna efter blev jag mer och mer orolig vad de skulle säga den 29 dec.
Vi hade tid på morgonen och hon mätte och jag såg siffrorna igen och att han inte blivt speciellt mycket större.
När vi var klara ville hon att överläkaren skullle titta också då hon inte fick någon bra bild på hjärtat.
Så vi åkte hem ett par timmar och kom tillbaka. De kunde inte hitta något fel på honom förutom att han var alldeles för liten för sin ålder och man ville att de skulle titta på honom i Stockholm med specialultraljud och även göra fostervattensprov som de inte gjorde på lasarettet längre.
Vi fick tid redan dagen efter och bestämde att jag skulle åka själv och M vara hemma med barnen. Skulle gjort annorlunda om jag fått göra om det och åkt båda två men vi var nog lite chockade och inte visste hur det skulle bli.
Så fredagen den 30 dec flög jag upp med morgonflyget och fick sitta och vänta ett antal timmar då jag hade tid kl 11 och de var försenade. Först gjorde han en lång undersökning med ultraljud och han mätte och hade sig. Inget fel hittade de och det tyckte de var konstigt så det blev en lång och grundlig undersökning. Sen frågade de om jag ville göra fostervattensprov och det hade vi bestämt oss för att göra.
Det var bland det värsta jag varit med om. Han har lite mindre med fostervatten och det är ett sätt för honom att kompensera att han inte får så mycket näring och inte slösa det på att ha för mycket fostervatten. Iallafall kändes inte nålen så mycket men livmodern fick en sammandragning och det var en ohygglig otrevlig känsla. Sen var det för lite vatten på det ställlet och de fick sticka om och livmodern fick en ny kramp. Hade jag inte legat ner hade jag svimmat. Jag blev helt svettig och mådde illa. Ett tag tänkte jag att nu skiter vi i det här jag bryr mig inte om svaret men sen fick de upp bra med vätska och det var över. Men aldrig mer säger jag bara. Föder hellre barn än gör om det.
Det var inte allt för upplyftande information jag fick. Han sa att det inte så bra ut. Antingen kunde hjärtat lägga av i magen och jag skulle få föda fram honom eller så var det lika stor chans att det inte skulle gå bra när han väl kommit ut. Men vi fick en ny tid fre 13 feb och innan dess skullle vi få svar på fostervattensprovet och hur vi skulle gå vidare om det visade att det var något fel.
Dags för matlagning, återkommer med mera sen
Läskigt med det första egna inlägget, blir väl lättare med tiden.
Nu har jag blivit övertalad av min storasyster att börja blogga och jag har väl tänkt tanken själv på sistone då jag inte visste hur jag kunde meddela alla hur det går för oss. Blir många och långa sms om alla ska få reda på allt. Och facebook har ju inte alla heller. Men en blogg kan ju alla som vill läsa och se på när det passar så det kanske inte är så dumt.
Tänkte göra en lite kortare redosvisning hur den här graviditen har varit, men det får bli en senare inlägg för känner jag mig själv så kommer det inte bli så kortfattat när jag väl sätter igång.
De flesta som kommer läsa bloggen här i början iallafall vet ju vem jag är. Isabella heter jag och jag fyller hemska 34 år i år. Alldeles för gammal. Två barn utanför magen William som blir 8 år i maj och Gustav som blir 5 år i april. Och sen tänkte jag att det skulle komma en liten halvsladdis lagomtill valborgsmässoafton men det verkar som om det kommer bli lite tidigare.
Man har jag också men han vill inte vara med så mycket så han kommer väl betäcknas som M i fortsättningen så får han fortsätta vara lite anonym
Men vi har fler familjemedlemmar. Den äldsta är Greta Garn, världens sötaste katt som fyller 13 år i sommar. Hon är lite blyg och speciell men det tycker jag de ska vara. Är lite orolig hur hon ska klara sig utan mig här i vår om jag kommer vara i Stockholm den största delen. Tänk om det glömmer att ge henne mat och vatten och göra rent hennes låda. Som tur var kommer mamma hit och kollar till henne ibland även fast grabbarna är hemma så då kan jag slappna av lite.
Sen kommer Felizity som blir 12 år i sommar. Hon är ett halvblodssto som jag har fött upp själv så hon är min lilla bebis. Det är en ännu speciellare dam med mycket humör och egen vilja. Hon ska nu bo hos Therese i Sjonhem med Flisan hennes nordsvenska kompis och jag hoppas hon kommer sköta sig. Mattegris som hon är kan hon vara lite tuff och stöddig mot andra men Therese känner hennes sen länge och vet hur hon ska tas.
Se har vi småttingarna Luke Skywalker och Hermione Granger som är barnens kaniner. Världens sötaste men ibland blir man galen på de. På dagarna bor de i en box i stallet och på kvällarna tas de in och gosas med och det är då de är mindre populära, men det går bättre och bättre att få tag på de.
Det är hela skaran och som tur var är M allergisk mot hundar annars hade vi väl haft en också...