Tänkte börja med att svara på frågan som jag ofta får och tycker är mycket svårt att svara på. Hur mår ni?

Så jag börjar med M, lika hemlig som vanligt.
Frågade honom för ett par veckor sedan hur jag skulle svara när jag fick frågan hur han mår och då svarade han Skapligt, jag mår skapligt. Men efter det har ju hans mamma gått bort och han har legat sjuk i feber ett par dagar och efter det fått ont i ryggen så just nu tycker han mest att det är mycket synd om honom och det är det. Han tycker att ska aldrig eländet ta slut utan komma nya saker hela tiden. Annars är det svårt att veta hur han mår, han är inte så öppen och pratsjuk som sin fru men kan ibland ge lite synpukter utan att man behöver fråga något.

William mår bra tycker jag. Lättare att vara barn märker jag. De frågar och tänker på svaret och leker sen vidare. Han sa häromdagen, du pratar bara om Anton hela tiden och gillar han mest ungefär menade han. Jag tog inte illa upp utan blev nästan glad för då vet jag att han inte blir bortglömd och är en naturlig del av våran familj. Och sen är William lite dramaqueen och menar inte alltid vad han säger, konstig egenskap som han måste fått från pappa sin.
Han sa neeej när jag berättade att farmor var dålig och nog skulle åka upp till Anton i himlen med. Vi har pratat om att Anton ska kremeras och det tyckte han var mycket obehagligt och jag håller med honom men det är "bäst" av de 3 "alternativ" som finns enligt mig. Han kan inte vara kvar där han varit efter att han dött och jag vill inte att han ska ligga själv i en kista och "tyna bort". Min kurator hade en bra ide om att säga att eftersom Anton var så liten gick det snabbare för honom att bli "kremerad" än en vuxen så han behövde inte göra det utan blev till askan av sig själv så att säga och det tycker jag var en mycket bra förklaring.

Gustav då da. Han är charmgossen nummer ett och tror han kan le sig till alla saker. Han har varit lite mer mottaglig för att fortsätta prata om Anton än vad William varit. När William blev storebror första gången fanns det ju en bebis att se på och byta blöja på och höra skrika. Den här gången finns det inte någon och det tycker han inte är lika lätt, att vara storebror till någon som man inte ser. Men Gustav vet ju inte hur det ska vara och accepterar detta bättre. Lättare att prata med honom om Anton utan att han tycker jag är fjantig. Han hittar på och säger saker som Anton skulle gjort eller tänkt eller gör i himlen.

Jag då. Det är svårast att förklara. Har idag varit på föreläsning med Emma Jangestig, arbogamamman som förlorade båda sin små barn och höll på att bli dödad själv. Mycket bra var det och mamma tyckte att vi var mycket lika till sättet. Och i slutet sa hon att hon sörjer/bearbetar genom munnen. Det är hennes sätt att gråta och det stämmer mycket bra på mig med. Jag gråter också såklart men kanske inte när jag pratar om Anton med andra utan när jag sitter för mig själv och det går upp för mig att jag inte fick lära känna honom mer.

Vi var ju uppe i Stockholm första helgen i april och skulle få obduktions svaret men det hade dem inte. Alla tyckte det var hemskt att vi åkte upp för detta men jag tyckte inte att det var så farligt. Vi hälsade på och träffade massa med kompisar och släktingar som jag/vi skulle träffat om jag hade varit kvar Stockholm hela våren som jag trodde. Sen var det skönt att komma till neonatal avdelningen igen och träffa läkaren som var med under hans vecka och när han dog. Sprang tom på en av Antons läkare som på fredagen innan han dog berättade att det inte såg bra ut och henne hade vi inte träffat efter det, vi lyckades träffas på lek och bus I Upplands Väsby.Det är inte bara Gotland som är litet! Skulle även få svar på blodprov som hade blivit tagna på Gotland 1 vecka innan men de hade tappats bort eller något så jag fick ta nya. Tur man har bra blodkärl och inte är stickrädd.

Men i måndags hade vi fortfarande inte fått svaret så jag ringde. Trodde inte hon skulle svara och var beredd att lämna ett meddelande men hon svarade på första signalen. Blev lite ställd men hon kom ihåg mig/oss direkt och såg att det kommit och började läsa. Hon blev helt tyst så jag förstod att det var mycket att läsa och sa att hon kunde läsa i lugn och ro och sen återkomma. Tror det tog ca 45 min innan hon ringde upp men det kändes som en hel evighet. Innan sa hon att det var ett långt svar och då började vi undra vad det betydde. Men vi kom fram till att alla svar är såklart långa vare sig det är något fel eller bara en genomgång vad dem sett.

Det hon berättade var att de inte hittat något nytt fel på honom så att säga. Allt var mindre än vad det skulle vara, bara huvudet och hjärnan som var normalstora för den vecka han föddes i. Även moderkakan läste hon upp svaret på lite snabbt då det inte är hon utan en gynekolog som ska tyda och ringa upp mig om den. Inte heller där var det något konstig. Ett virus som alla har redan som småbarn hittade dem i moderkakan och i en cell hos Anton men det är inte därför det hände, men de måste ändå poängtera och förklara vad som hittats.

Bad att få hem papprena på båda obduktionen och moderkakan och fick dem i onsdags. Snabbt slet jag upp kuvertet och läste utan att tänka på att det kunde var jobbigt eller så. Men det var det ju såklart. Även om jag läst provsvar med hemska diagnoser och svar var detta svart på vitt vad dem gjort med hans lilla kropp även om det inte synts när vi sett honom här på Gotland. Satt på toaletten och grät en bra stund.

Så som jag förstår var det bara ren och skär otur att det blev som det blev och att jag inte gjort något fel, bytt kattlåda eller ätit något farligt, utan det var bara en dålig moderkaka som inte gav honom tillräckligt med näring för att växa och blir stor för att kunna överleva. Kommer dock få tydligare svar 30/4 när gynekologen ringer om moderkakan och blodproven. De visar om jag har en förhöjd risk att få proppar och att det kan ställt till det eller kommer göra om jag blir gravid igen. Ska dock äta trombyl i förebyggande syfte om vi planerar att bli gravida igen och det är väl en bra att vara förebyggande även om inget visar eller tyder på det.

Jag har ett kort på Anton som vi fick från Neo som är inplastat. Det har jag med mig överallt. Han ligger oftast i bakfickan när vi är iväg eller jag rör mig mycket. Ibland kollar han på när mamma duschar eller ser på Tv med mig/oss. Brukar inte be M "passa honom" men ibland är han kvar inne när jag går ut till stallet för det hade han ju gjort om han varit här, inte hade han följt med ut dit till dem.
Fast han är med mig när jag rider för det är ju härligt att galoppera tänker jag. Han var ju med i magen också och vet hur det känns. Vet inte om folk tycker man är knäpp men det är mitt sätt att alltid ha med mig honom fysiskt iställer för bara psykiskt. Jag hoppas väl att jag någongång ska kunna "släppa honom" och bara ha honom i minnet men det går inte ännu. Så det får bli på det här sättet ett tag till. Vet inte hur jag ska göra när jag börjar jobba. Om han får vänta i skåpet eller vara med i jobbbyxornas bakficka med. Är dock lite rädd att "glömma honom där" då han inte gör så mycket väsen av sig som jag skulle vilja och det är min skräck. Har honom i sängen med mig men ibörjan hade jag honom i handen hela tiden och när jag vaknade fick jag lite panik när han var borta och inte hittade honom så nu ligger han under kudden och jag har handen där när jag somnar och vaknar jag tar jag bara handen ditt och då ligger han kvar. Är också rädd att han ska gå sönder, kortet är ju väl använt. Ta ett nytt och plast in tyckte M men det är ju inte så man kan göra i verkliga livet. Känner mig lite konstig när jag skriver ner allt men det är mitt sätt att klara detta.

Har varit rädd för att M ska somna före mig på kvällarna men det har släppt nu för då kommer jag på att jag inte är själv och pratar med Anton genom att tänka att jag pratar med honom. Får dock inga svar och jag går inte runt och pratar högt för mig själv utan berättar mer saker direkt till honom i tanken. Då behöver jag inte vara rädd för att vara själv. Greta brukar också hålla mig sällskap speciellt som nu när jag sitter vid datorn så sätter hon sig mellan mig och tangentbordet så att vi ska gosa, hon säger dock inte så mycket hon heller, men lyssnar bra och spinner högt och mysigt.

Finns mycket mer som jag kommer skriva av mig om den närmaste tiden tills jag kommer ikapp och sen kommer det komma nya grejer såklart.
Är bara lite till som måste med i detta inlägg innan det glöms bort.
När Anton dog fick vi reda på att om man var med i Kommunalarbetarförbundet kunde man få pengar av Folksams grupplivsförsäkring som bidrag till begravning och andra uppgifter och så. Så efter ett tag tog vi kontakt med dem och dem behövde bara intyg på att jag var medlem och intyg att vi var föräldrar till honom och att han dött. Vi ordnade detta och fick sen ganska snabbt och enkelt svar att vi skulle få pengarna: 25000:-. Det gick ett tag till och inga pengar kom så jag tänkte dem måste nog ha mitt kontonummer för att betala ut det så jag ringde upp.

 Det visade sig att dem skickat pengarna eller avin men den gått i retur då datasystemet inte förstod att han var född 2012 och inte 1912. Hon skulle ordna det manuellt så det skulle ta lite längre tid men det sa jag gör inget bara jag vet att allt är okej och att vi inte behöver göra något mera.
I tisdags ringer våran begravningsentrepenör till oss och säger att Folksam som är försäkringsbolaget som ska skicka ut pengarna ringt till henne och sagt att det inte fanns något ärende på varken mig eller Anton.
Så jag ringer upp dem igen och då visar det sig att dem inte kan sätta in pengarna på mitt konto eller skicka ut dem utan vi måste starta ett konto i hans namn eller vänta och se om dem kan fixa iordning så att det går att skicka dem till oss.
Hon tyckte själv att det inte var ett okej system och bad om ursäkt och sa att hon och flera hade blivit mycket upprörda av detta krångliga tillvägagångssätt men att vi kunde vänta och se och det ändrades, men inte hur snabbt det skulle ta eller starta ett konto. Så jag gjorde det och det är med en klump i magen man går till Nordea och sitter och tänker hur man ska förklara detta för dem i kassan. Men hon var jättebra och gjorde det enkelt ochsnabbt så nu får vi se om detta räcker....

Tänkte avsluta med den bild som sitter på kylskåpet och är den som är inplastad och är med mig jämt.( Har 2 st)
Här är han 2,5 timme gammal och andas fortfarande av sig själv. De var jätteduktiga på Neo att ta bilder och dokumentera dag och tid. Mycket värdefullt att ha så här efteråt.