Begravningen
Onsdagen den 4/4 var det planerat att vi skulle ha begravningen för Anton. Kvällen innan satt jag och kollade på nätet efter låt att ha med, vi hade redan bestämt en av dem men ville ha en till. Då ringer M´s syster och säger att mamma är på sjukhuset och dem tror hon fått hjärtinfarkt.
Så samma dag begravningen var planerad fick jag istället åka till sjukhuset och se min älskade svärmor en sista gång. Det kändes jobbigt på alla vis men så här efteråt är jag glad att jag såg henne för man såg verkligen skillnaden på henne. Hon sov bara inte, hon var verkligen inte där. Man har sett henne på ett annat sett man inte hann se Anton på. Han fick man aldrig se springa, leka, prata som man gjort med henne. Så det var skönt även för sörjandet och fortsättningen på sorgen efter Anton att se henne.
Innan ville jag bara skjuta upp begravningen så att jag visste att sista gången jag skulle få se honom fanns i framtiden, inte nu bara senare. Men nu blev det klarare för mig att han inte var där, att det bara var ett skal som också ändrades för varje gång vi såg honom. Sen känner jag ju också att farmor är där och tar hand om honom åt oss. Han hade ju bara gamla släktingar där uppe som dött för länge sedan. Men nu kan farmor få bli pigg och rida och busa med honom. Och när inte hon orkar vet jag att Jane gärna hjälper till om han blir för bråkig.
Begravningen blev istället flyttad till torsdagen den 12/4. Kl 10.30 skulle vi vara där och just denna vecka var barnen lediga från skolan pga påsklovet så dem var hemma. Men som tur var kunde mamma ta dem den stunden det tog. Jag berättade för Gustav när vi hälsade på honom när han äntligen kommit hem från Stockholm och då tyckte Gustav det var konstigt att vi kunde hälsa på honom när vi hela tiden pratade att han var i himlen eller en stjärna. Så efter det har jag inte sagt att vi varit där.
Vi hade bestämt musik som vi hade med på 2 cd skivor. Det blev Mio Min Mio som William hade sett på film bara några dagar innan och jag älskar den låten. Brukade sjunga den för Ludde, min gamla katt och då brukade han somna eller kanske blunda och försöka tänka på annat så han slapp höra. Så jag tyckte det var en bra vaggvisa. Och sen tog vi Det vackraste som vi ju också hade på vårat bröllop så han fick något från mamma och pappa, dvs våran sång.
I mitten sjöng vi Tryggare kan ingen vara. Mikael hade blivit sjuk på onsdag kvällen men gick på tabletter så det fungerade. Vi var bara vi, prästen och en från begravningsbyrån. Så Mikael som aldrig sjunger när vi är i kyrkan och det är någon psalm tyckte väl att nu fick han iallafall sjunga på sin sons begravning och det gjorde han. Kan säga att skratt och grått ligger väldigt nära varandra och jag fick bita mig hårt i tungan och koncentrera mig på att sjunga själv annars hade jag inte kunna hålla mig.
Det var ett jättetrevlig präst som till Stemkumla församling som varit hemma hos oss innna och pratat ganska länge med oss och lärt känna oss. Vi var även med på en påskgudtjänst där dem berättade att Anton gått bort och ringde för honom. Mycket sympatisk är han.
Vi hade öppen kista och kunde se honom hela tiden. Dock hade han förändrats en del och blivit mörkare och mer insjunken men jag fäste blicken på hans lilla hand för den var lika perfekt som alltid. I slutet lägger man på locket och det går inte att beskriva den känslan. Jag vet dock att han skulle ändras ännu mer om man skulle se honom en gång till och jag vill komma ihåg honom som han såg ut innan.
Han ska kremeras och sen ska vi förhoppningsvis få sprida hans aska utanför havet på Kyllaj. Så vi kan bada med honom hela somrarna och vinka till honom från balkongen.
Usch detta var jobbigare att skriva än det förra inlägget
Älskade vän! Ni finns i mina tankar och det är så skönt att höra att man mitt i allt ändå kan få le lite. Ni hade begravningen på Almas födelsedag så nu delar dem en dag och även vi! Kram
Fina du, klart att detta är jobbigt att skriva om. Det är ju er älskade son orden handlar om. Men jag tror också att skrivandet är jätte bra för sorgearbetet. Att få ur sig sina tankar att sätta ord på dem. Men också för att kunna ha kvar orden när man vill vända tillbaka och minnas lite till. Har själv en bok jag skriver i när längtan efter mamma blir för stor. En bok som bara är hennes och min.
Jag är helt säker på att farmor Tina och mamma tar mycket väl hand om honom. De busar och äter glass hela dagarna och en och annan ridtur blir det nog också. Mamma älskade barn så hon lär inte det låta hända honom något.
Vi finns här för er Bella och på torsdag får vi hjälpa varandra.
Stor varm kram Sofia
Det är så hemskt :-(
Beklagar er stora sorg ❤
Kram K
Beklagar sorgen, kan inte ens föreställa mig er sorg och saknad.. men sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst ditt inlägg och det kommer följa med mig i tankarna..
Jag har följt dig sedan du skrev för första gången. Läser din systers blogg hela tiden.
Så otroligt tråkigt det som hänt och den obeskrivliga sorg ni går igenom. Men det lät som en otroligt fint ceremoni och kanske det är skönt att den biten är över? Nu ska ni minnas, glädjas och som du då säger "bada med honom hela sommaren".. Nu börjar de ljusare tiderna. Med Anton i minnet.