Denna vecka har det varit helt sjukt mycket att göra.

Söndagen var ganska lugn med utvecklingssamtal för William och sen var båda pojkarna iväg på kalas till Williams kompis Elias. Det var ganska dåligt väder men vid 16.30 när jag och Pia skulle rida ut blev det jättefint och solen strålade. Så det var en skön avslutning på en bitvis mycket jobbig helg.

På måndagen skulle jag rida lektion efter jobbet och trodde jag skulle hinna med god marginal till 18 men det blev lite stressigt då jag inte kunde gå när jag trodde för det var så mycket på jobbet just då. Felizity skötte sig bra iallafall, var nog i december eller något vi red dressyrlektion sist.

Sen på tisdagen var det jobb och utbildning med jobbet på kvällen så jag var väl hemma vid 21.30 någonting. Onsdagen var helt sjuk då vi hade bodytyping på jobbet då djurägare fick komma och få sin hund eller katt genomgången med tanke på vikt/hull, koll i mun och på tänder. Det kom tydligen 125 st och vi var 3 st som höll på med det med eller mindre heltid hela dagen. Skulle egentligen var en tjej som kom från ett foderföretag men både jag och Anna fick köra annars hade hon inte varit klar ännu tror jag. Men det var kul och folk var positiva och glada även om dem kunde få vänta en stund när det var som värst.

Torsdagen trodde jag skulle bli lugnare men jag kom inte därifrån förrän vid 22 då vi fick operera sent på kvällen och sen har kvar hunden för observation innan vi vågade låte den åka hem. Så i imorse var jag ganska mör men det var bara på det igen och dagen var fullbokat idag med och kunde sluta bara 30 min sent då jag skulle på utvecklings samtal på dagis angående Gustav.

Avslutade fredag kvällen med ett dressyrpass på ridbanan med Felizity som jag trodde skulle sköta sig exemplariskt då jag inte orkade ställa sådana krav på henne då jag var lite mör. Men hon tyckte annat så klart. Så från att gått från världens lugnaste under framridningen blev helt plötsligt stel som en pinne och var inte kontaktbar. Kan säga att vi var ganska svettiga båda två när vi klara utan att avslöja för mycket...

Barnen verkade vara A-barn precis som jag trodde. William var med på sitt samtal och fick prata och berätta. Hade mycket lätt för matte, surprise, kunde läsa bra. Behövde träna på att skriva läsligt. Jobbigt att var vänsterhänt. Lite för lik sin mamma ibland. Och Gustav var glad, social, lite blyg ibland, åt bra, hade många kompisar och väldigt lika sin
pappa kände jag. Undrar vem Anton skulle blivit lik? Kanske en blandning av oss alla 4.

Jag var hos kuratorn i torsdags och det är alltid skönt att få prata av sig lite. Och sen säger hon mycket kloka saker också. Ska dit om 3 veckor igen och då bestämde vi att M ska med så vi får höra hur han känner det. Senare på eftermiddagen samma dag fick jag träffa en helt nyfödd bebis, en liten pojke som skulle vara jämngammal med Anton om han hade fötts som han skulle och jag och hans mamma hade bestämt innan att vi skulle fika och gå på stan med våra barn. Det var lite känslosamt att träffa honom. Jag grät och klappade på honom. Så söt, alldeles mörkt och långt hår och goa kinder. Fast inte lik någon av mina barn och det var skönt. Hade varit ännu jobbigare om han påmint om någon av dem. Fast det var skönt att se honom och se att det inte var så farligt som jag trodde eller var rädd för.

Ikväll har jag gjort klart Antons minnestavla som vi ska ha i sovrummet på vägen. Har framkallat lite bilder och förstorat dem lite. Sen är det hand och fotavtrycken, annonsen från tidningen. och lite annat. Ska försöka fota den och lägga in om det blir bra bild   

Coola grabbar i turkiet. tryck på den så blir den lite större





                    

Jag hade telefontid måndagen den 30/4 med överläkare från spec mödravården. Hon ringde ganska bra i tid, men verkde inte ha läst igenom min journal eller provsvaren innan och det känns lite oproffsigt tycker jag. Jag hade tagit massa prover, först i Visby som verkade ha kommit bort och fick då ta om dem på Ks och det var de hon skulle svara ut. Alla hon kunde se i journalen såg bra ut, men det saknades fortfarande en så jag blir tvungen att åka ner till blodcentralen på lasarettet igen för att ta ett nytt rör. Tur man inte är stickrädd. Fundrerade på att låta någon på jobbet ta det men det är väl bäst att låta de sköta hanteringen med posten så den kanske kommer fram.

Moderkakan skulle hon också lämna svar på och sa att det var någon propp som man kunde se i den, men visste inte vad det betydde utan skulle kolla med en forskande läkare och återkomma. När nu det blir....

Så jag får försöka komma iväg och ta provet så det kommer iväg och sen hoppas hon hör av sig innan sommaren. Annars får jag väl ringa och påminna de. Vore skönt att få alla svar så man inte har något som man undrar över hela tiden.

Jag har kommit på mig själv att tänka att jag skulle vilja uppleva dagen han dog på igen. Det känns ju helt absurbt för det var den värsta dagen i mitt liv, men det var också den dagen jag för första gången fick hålla honom och krama och pussa på honom. Livet kan vara konstigt ibland.

Idag var det då dags för Anton att komma till Kyllaj.

Pappa och Carina kom igår kväll och idag var det dags. M åkte tidigare för att låna och hämta en båt från hans jobb. Han hade förvarnat om att det var en gummibåt och jag och Carina såg framför oss en sådan liten som man har brevid en lite större och räddar sig i om det är sjönöd eller något. Så liten var den dock inte.

Vi var förbi Linds på vägen och köpte blommor, vi i familjen hade varsin vit ros. Pappa och Carina någon annan vit blomma, jag är inte så bra på namn. Mamma var förbi en blomsteraffär i innerstan då dem hade ringt igår och sagt att vi hade ett blombukett som väntade på oss där.

Jag satt med urnan bak mellan barnen i pappa och Carinas bil och det gick bra, dock lite trångt. Man är väldigt rädd att tappa eller stöta till den fastän den är bra paketerad i en kartong. Vi åkte direkt till Kyllaj där M och Kent väntade. Mamma kom lite senare.

Diskuterade lite med barnen om dem ville följa med och så. Trodde att William kanske skulle stanna på land och Gustav följa med men det blev tvärtom. Carina och Gustav stannade kvar och spanade från land istället. Så det var jag, mamma, pappa, Kent, William och M som åkte ut. Vi hade bestämt att åka ut till ett grönt märke en bit ut då vi senare skulle veta vart han var. Började gråta när vi satte oss i båten. Innan hade jag kunnat tänka andra tankar och pratat med barnen. Kan säga att det var väldigt bra att William följde med då det annars hade blivit mycket tystare och tryckt stämning i båten. Han tyckte vi kunde slänga i honom, som han sa, bara någonstans men vi gjorde inte som han sa som tur var. Det var mycket fint väder, varmt och bara lite blåsigt. Kunde inte fått en finare dag.

Vi åkte sakta ut och sen stannade motorn när vi var framme och drev mot märket. Jag tyckte M skulle lägga i den i vattnet men han satt i mitten där han hade ratten så det fick bli jag som gjorde det. Gick faktiskt bra även om det var jobbigt och jag grät men det är ändå värre innan när man tänker på hur det kommer bli. I själva ögonblicket är man så inne i det och det är så absurbt så man fattar inte riktigt vad man gör och vad som sker. Sen skulle vi lägga i alla blommorna och det var lite svårare då dem blåste tillbaka mot båten och vi fick slänga ut dem längre. Blombuketten som kommit var från min moster Eivor, Christer, Rebecca och hennes kille Christoffer så dem blommorna fick också följa med ut i vattnet.

Dem på land tyckte det tog lång tid men det hela tog nog bara 30 min. Vi gick sedan upp till huset på Kyllaj och upp på balkongen där vi kunde se platsen där vi varit och det kändes jätteskönt att veta vart han är.
Vi åkte till Sjökrogen och åt lunch och det var en trevlig avslutning på en hemsk upplevelse.

Just nu känns allt hemskt. Pappa och Carina hade kanske varit här och hälsat på för att träffa en nyfödd Anton och inte för att vara med på urnnedsättningen om allt gått som det skulle. Vi såg på gamla filmer från när Gustav var liten och jag hade bara lust att ta ut honom från Tv och ha honom i min famn. Jag saknar så hemskt att inte ha ett levande baran i min famn som jag skulle haft nu.

Här går dagarna i ett. Jag har börjat jobba och har varit väldigt trött på kvällarna när jag kommit hem och bara suttit i soffan och försökt komma ifatt. M jobbar ju hemma på Gotland och det är väldigt skönt då han får sköta det mesta i hushållet. Jag försöker dock när jag känner att jag orkar och kör snabbt igenom allt som behövs göras.

Imorgon kommer pappa och Carina. På lördag ska vi, vad säger man, föra urnan till Kyllaj och sjösätta den. Har haft lite båtbekymmer men M ska låna en båt på jobbet och sen ha sin pappas båt på släp eller något, förstod inte. Men han var orolig att det skulle se konstigt ut. Tycker inte det är det värsta med den turen, att det kommer se konstigt ut! Tycker mer att det kommer kännas tomt.

Antonkortet är med mig på jobbet iallafall, han ligger tryggt i fickan och jag känner efter väldigt ofta att han är där och hjälper mig om det är mycket och jag inte kan ha den koll som jag brukar ha på jobbet.

Annars händer inte så mycket eller allt går i ett. Mycket med barnen och skolan och dagis och fritids. Försöker hinna rida lite så jag får lite tid att tänka och slappna av på. Inte alltid avslappnat att rida Felizity dock.

Vi har renoverat Gustavs rum, eller M har gjort det och idag fick han flytta in. Blev jättefint och dilldullarn, som M kallar honom verkar nöjd. Tette som William kallas får vänta lite med sitt rum, han vill ha lila tapeter och eftersom hans rum är målat i lila får han ha kvar det ett tag till.

Ibland kommer det över mig hur hemskt det är det vi har varit med om. Man tänker och vet ju om det hela tiden men ibland förstår man det på riktigt så att säga och då är det bara svart eller det går inte att beskriva.

Jag har inte drömt om Anton någongång och jag skulle så gärna vilja göra det, gärna en dröm som han lever i och mår bra och man är glad. Hoppas bara inte man vaknar och tror det är på riktigt....